Jag blev så ledsen i fredags över ECPATs agerande. Det känns hemskt att mötas av horstigmat när det tar sig ett sådant uttryck.Tyvärr så är ju den organisationen ensam om att ha en anonym tipstjänst för misstankar om människohandel i Sverige.
Det kändes som att man kanske, kanske skulle kunna lyckas med information att få sexköpare att anmäla misstankar till ECPAT men att försöka förmå dem till att tipsa polisen direkt verkar hopplöst. De har ju själva gjort sig skyldiga till en brottslig handling genom att köpa sex. De flesta sexköpare är rädda att bli tagna med byxorna nere och de vet att polisen kan spana mot ställen där misstankar kan finnas om koppleri och/eller människohandel.
Inser mer och mer, ju längre jag jobbar som eskort, hur utanför man blir resten av samhället. Man blir isolerad!
Det är mycket tufft att stå emot ett helt samhälles fördomar och myter om vem man är och vad man gör. Vi är en grupp kvinnor som många verkligen ser ner på, en grupp utan rättigheter som andra har. Många vågar inte vända sig till polisen och göra anmälningar när en sådan är berättigad. Som förälder riskerar man hela tiden att socialen gör en utredning om ens egen lämplighet som förälder.
Vi blandas ihop med drogmissbruk, offer som varit utsatta för övergrepp som barn. Det jobb vi utför frivilligt och med stolthet blandas ihop med människohandel. Människohandel som för mig egentligen inte handlar om prostitution alls utan är sexslaveri och inget annat.
När man inte mår bra över något som hänt med anknytning till ens jobb som eskort så kan man inte ventilera detta med sina vanliga vänner, alla de som inte vet vad jag jobbar extra med. Jag känner därför att dessa vänner och kompisar liksom glider ifrån mig medvetet…
Kollegor och kunder får bli deras ersättning men många gånger så kan den kollega man kanske har mest gemensamt med bo på en helt annan ort och det är därför alltför sällan man träffas.
Priset är högt för att man valt ett sådant här jobb och för mig en del av varför vi också är fullt berättigade till att ta bra betalt för våra tjänster! Ofta känner jag dock ett behov för egen del att så att säga komma ut ur garderoben och agera under mitt eget namn. Detta kommer dock aldrig ske! Jag vill absolut inte riskera att mina barn, det bästa i mitt liv, skulle utsättas för ett helt samhälles fördomsfulla bild av vem deras mamma är.
tisdag, oktober 24, 2006 at 14:34
Hej,
En sak som jag har undrat över är varför du är sjukskriven/sjukpensionär. Ditt flitiga forumdeltagande och bloggande ger lätt intrycket av att du är fullt kapabel till att arbeta. Du behöver naturligtvis inte svara om du inte vill. Men eftersom du skriver i bloggingressen att du här ”skriver öppet och ärligt om mitt liv” så förstår du kanske att det är en del som undrar.
Mvh, Mia
tisdag, oktober 24, 2006 at 20:31
Jag är sjukskriven för depression och ångestsyndrom. Det besvär jag har av detta idag och som framför allt hindrar mig i mitt ordinarie arbete är koncentrationsproblem. Jag kan inte vara koncentrerad till 100 % alla dagar. Ska man kunna sköta ett annat jobb som kräver mindre koncentration så ska man må så pass bra alla dagar så att man kan gå dit regelbundet. Det kan inte jag! Jag kan må kanon flera veckor och sen kommer en vecka då jag mår skit. Eller jag mår bra 5 dagar och sen skit i 2 dagar. Jag är dessutom känslig för krav som ställs på mig pga utbrändhet. Ställ krav på mig eller om jag själv skulle ställa krav på mig att skriva här varje dag och det hade inte blivit ett enda inlägg… jag lovar!
De dagar jag inte mår bra pga min sjukdom så träffar jag inga kunder. Om du träffat mig så hade du inte kunnat ana att jag var sjukskriven pga depression och ångest. Jag ser min sjukdom som ett hinder i mitt liv och/eller handikapp pga symptomen. Men i grunden är jag en glad skit, skrattar mycket och ser mycket postivt på de flesta saker.
Hoppas du förstår nu varför jag har tid…
Kram!
SQK
tisdag, oktober 24, 2006 at 21:06
Tack för ditt svar!
Jag håller ofta inte med dig om vad du skriver, utan finner dig i mångt och mycket ganska ensidig.
Men jag måste säga att jag uppskattar din ärlighet och öppenhet. Många andra prostituerade är så måna om att leva upp till bilden av ”den lyckliga horan” så att de aldrig skulle våga erkänna att de har, eller har haft, psykiska eller sociala problem. Och detta inte minst av marknadsföringsmässiga skäl.
Att du delar med dig både av dina ljusa och mörka sidor gör dig trovärdig och betydligt mer intressant att läsa!
Mvh, Mia
tisdag, oktober 24, 2006 at 21:23
Man kan bara nå trovärdighet genom att försöka vara så ärlig man kan.
Ledsen att det ofta blir ensidigt men en privat blogg förmedlar ju bara mina tankar i inläggen. Och det är tyvärr inte så många som startar diskussioner kring mina inlägg, om du inte håller med mig så skriv gärna och uttryck dina egna tankar kring ämnet.
Pga mitt integritetsbehov så kan jag inte heller berätta om vardagliga saker i mitt liv. Dvs ge er en mer sann bild av mig som människa. Det är en utsatt postion man har som eskort och man är känd under sitt arbetsnamn av alltför många kunder som jag inte vill dela mitt privatliv med.
Tyck till Mia!
Kram!
SQK
onsdag, oktober 25, 2006 at 18:32
Jag har tyvärr inte lika mycket tid som du till att skriva, och hinner därmed inte att kommentera så mycket.
Något som jag dock tycker bör poängteras är vikten av att skilja mellan sak och person. Att prostitutionen är särbehandlad innebär ju inte att man själv är diskriminerad, såvida man inte tvingad till den. Om man börjar se särbehandlingen av sexhandeln som ett angrepp på sin egen person så är risken stor att man börjar må riktigt dåligt alldeles i onödan.
Så försök gärna att hålla en sund distans till din roll som sexsäljare, och undvik att ta negativa attityder personligt.
Och krya på dig också så att du så fort som möjligt kan återgå till ett normalt yrkesliv!
Mvh, Mia
onsdag, oktober 25, 2006 at 19:49
Men jag inser detta problem – om prostitutionen är särbehandlad så känner du dig själv särbehandlad givetvis. Man bör undvika att enbart se hinder dock. Men det kan vara svårt också för många i vårt samhälle som lider av depression utanförskap eller annat. Men många av dina inlägg är intressanta tycker jag dock.
ljuset når inte
fram mellan gardinerna
endast drömmarna
Kram Leif J