Bordellhärvan – breven om sanningen

Idag kräver två kvinnor upprättelse för övergrepp de utsattes för som barn, de utnyttjades för prostitution i ”Doris Hopps stall” på 70 talet. Barnprostitution var lika vidrigt då som nu och de här kvinnorna förtjänar allt stöd de kan få. Därför publicerar jag nu de uttalanden som lästes upp idag fm på den presskonferens de höll om bordellhärvan.

Bilden ovan till vänster visar hur en av kvinnorna såg ut när hon var 14 år.

Jag tål inte människor som utnyttjar barn, barn har inget i sexbranschen att göra och därför bör sanningen om bordellhärvan tas fram i ljuset. De här kvinnorna har i hela sitt liv fått lida medan deras förövare gick totalt fria.

Jag hoppas innerligt att kvinnorna får sin ursäkt och att ett riktigt saftigt skadestånd betalas ut till dem.

Varför den här frågan är viktig framgår med all tydlighet i den framställan av ersättningsanspråk som kvinnorna via sin advokat Niclas Karlsson lämnade idag till staten, se nedan.
(Namnet på kvinnan har nedanför ersatts med XXX)

Ärendet kommer att behandlas av justitiekanslern.

Framställande av ersättningsanspråk
I egenskap av ombud för XXX och hennes jämnåriga kusin får jag härmed tillskriva Er.

XXX och kusinen utnyttjades sexuellt i den av Doris Hopp bedrivna koppleriverksamheten på 1970-talet. Flickorna var då endast 14 år.

Koppleriverksamheten har rönt stor uppmärksamhet från tid till annan, åtskilligt har skrivits om händelserna som oftast går under namnet ”Bordellhärvan”.

Med hänsyn härtill fördjupar jag mig här inte närmare kring sakförhållandena, men såsom referens i angelägenheten kan jag nämna boken ”Makten, männen, mörkläggningen” av Deanne Rauscher och Janne Matsson, utkom 2004 på Vertigo Förlag.

Det kan konstateras att XXX och kusinen varit brottsoffer då de utsatts för brott enligt dåvarande bestämmelserna i 6 kap brottsbalken. Brottet otukt med barn respektive ungdom kunde på den tiden ge fängelse i upp till fyra år. Idag skulle brotten sannolikt anses vara våldtäkt med barn. Att ge ersättning för tillfälliga sexuella förbindelser med någon som var under 18 år kunde betraktas som förförelse av ungdom, med fängelse i straffskalan.

Brotten har varit kända, brottsoffren och gärningsmännen likaså. Flickorna förhördes ingående av polisens utredare varvid detaljerade uppgifter och klara utpekanden lämnades om förövarna.

Polisen under ledning av åklagaren hade fullt tillräckligt med material för att gå vidare i ärendet mot ett åtal. Trots utredningsmaterialet har det skett en mörkläggning, i syfte att skydda brottslingarna på grund av att de tillhört eliten inom politik, stat och näringsliv. Flickornas rättigheter som medborgare och brottsoffer har kränkts då staten trots sin kännedom om brotten har underlåtit att beivra de brott och lagföra de män som förgripit sig på dem.

Begrepp som myndighetsmissbruk och rättsröta har sällan, om ens någon gång, varit så passande som i detta fall. Statens svek mot flickorna har fått till följd ett psykiskt lidande som alltjämt plågar dem och har deformerat deras liv.

XXX och kusinen fordrar en ursäkt av svenska staten och en ersättning om vardera en miljon kronor i skadestånd. Jag får utgå ifrån att staten ej åberopar preskription då det vore synnerligen stötande för den allmänna rättskänslan.

Det yrkade skadeståndet är motiverat utifrån att XXX och kusinen under hela sitt vuxna liv lidit psykiskt av att staten trots kännedom om övergreppen underlåtit att agera mot brottslingarna. Deras förtroende för politiken och samhällets institutioner har raserats.

Varje gång de under årens lopp i media läst om och på tv sett de tidigare kunderna, politikerna/samhällstopparna, vilka gärna talat sig varma i moraliska spörsmål, har de smärtsamt påmints om övergreppen.

De sexuella övergreppen har följts av ett rättsövergrepp som saknar motstycke i svensk modern historia.

Det förskräcker att staten, med vars lagar de svaga ska skyddas, tvärtom skyddar brottslingarna – därtill de personer som tillhör landets ledning och är satta att stifta och upprätthålla lagar som skulle ha skyddat dessa unga flickor.

När personer i ledande ställning och ansvarig position istället själva begår övergrepp och staten med kännedom om detta blundar och vänder flickorna ryggen är statens skam – och ansvar för att söka ställa tillrätta – som allra störst.

Jag tror inte att folk i allmänhet förstår vilket mod som krävs av de här två kvinnorna som nu faktiskt vågar ge sig på både döda och levande ikoner och makthavare i vår lilla ankdamm Sverige där alla skyddar alla. För deras trovärdighet kommer att ifrågasättas, jag har redan sett detta ske från oväntat håll. En del kommer säkert inte tänka längre än näsan räcker och tro att kvinnorna bara är ute efter pengar och att de i princip handlar om en slags utpressning från kvinnornas sida gentemot kändisar och toppolitiker.

Men det är inte det, det hela handlar om. Detta fall handlar om upprättelse, att samhället tar ansvar för att man såg genom fingrarna på att barn utnyttjades i prostitution på 70 talet, barn som var under samhällets tillsyn.

Och de som ifrågasätter de här kvinnornas trovärdighet vet inte vad horstigma är, de fattar inte hur många kvinnor som kan bekräfta sanningen och som idag tyvärr inte vågar träda fram pga den stigmatisering som vi sexarbetare är utsatta för.

De fattar inte hårt sexarbetare förtryckts, att de av oss som har vågat säga sanningar har utsatts för hot och förföljelse som t.o.m. har inneburit landsflykt för flera av mina kollegor.

De fattar inte vilken skada de här kvinnornas familjer har lidit genom alla år. Jag ser rött när man ifrågasätter trovärdigheten hos de här två modiga kvinnorna, jag beundrar deras mod enormt mycket.

Jag har ingenting emot sexköpare, det vet ni. De flesta som köper sexuella tjänster är helt vanliga människor som vill ha helt normal sex med vuxna kvinnor. Och det ska mycket till innan en sexarbetare avslöjar namnet på en kund, vi är oerhört måna om våra kunders integritet. Men om en kund har uppfört sig illa eller om det förekommer oegentligheter så släpper vi på vår tystnadsplikt för att skydda och värna om varandra.

Det är därför jag utan betänkligheter publicerar breven som lästes upp på presskonferensen idag. De här två kvinnorna var barn på 70 talet, barn som var omhändertagna av barnavårdsmyndigheten. De var inga brådmogna tonåringar, de som ville träffa de här flickorna frågade specifikt efter flickor som inte var utvecklade, flickor utan könshår. De bodde på ungdomshem och när de kom hem med taxi först på morgonen med fickorna fyllda med pengar så ingrep inte personalen och satte stopp för det sexuella utnyttjandet av dem.

Alla Doris Hopps kunder, alla personer som nämns i de här breven var naturligtvis inte ute efter att ha sex med flickor men de visste med allra största säkerhet att det förekom barnprostitution hos Doris Hopp, de var varken blinda eller döva, det var personer med makt och inflytande som inte ingrep.

Jag önskar att jag hade alla namn på de som arbetade på de ungdomshem där flickorna bodde. De är lika skyldiga som förövarna eftersom de inte ingrep och satte stopp för verksamheten.

En person vars avsmak för prostitution har visat sig flera gånger i bloggvärlden är Jinge och det förvånar mig inte ett dugg att läsa att han under slutet av sjuttiotalet arbetade på ett behandlingshem för tonåringar i Stockholm och att han bekräftar att många av dessa flickor sålde sexuella tjänster.

I breven här nedan har jag tagit bort namnen på kvinnorna som utsattes för övergreppen för när rättegången mot Doris Hopp hölls så fick de offentligt schavottera med sina namn, medan de som utnyttjat dem endast benämndes som Kund 2, Kund 2 osv. Idag vänder jag på det förhållandet.

En av kvinnorna som nu kräver upprättelse orkade inte själv framträda på presskonferensen men hennes kusin var där och läste upp ett brev från henne:

Jag hade inte fyllt 15 år när jag blev placerad på en av kommunens institutioner, Ulvsunda skolhem. Meningen var att jag skulle få hjälp med min livssituation. Istället drogs jag och flera ungdomar på hemmet in i prostitution. Journalisten Sigvard Hammar var den som presenterade mig för Doris Hopp och hennes sambo Ted Holmgren. Doris drev som bekant eskortverksamhet och servade Sveriges maktelit. Jag och min kusin xxx ingick i hennes stall och vi var naturligtvis med hänsyn till vår ungdomliga fräschör, åtråvärda och lätta att sälja till välbeställda herrar. Oftast träffade vi bara en man åt gången men ibland hamnade vi på tillställningar av det flotta slaget. Vi fick alltid betalt direkt av Doris.

De flesta av de män jag träffade genom Doris kommer jag inte ihåg annat än diffust men några av dem var eller skulle komma att bli kända ansikten. Därför minns jag dem utan att tveka. Jag har alltid varit intresserad av att titta på nyheter och läsa tidningar.

Och något år efter att vi lämnat Doris Hopps stall bedrevs en intensiv valkampanj så jag kunde då inte undgå att känna igen några av de män jag varit tillsammans med.

En av de männen var Olof Johansson. En annan Torbjörn Fälldin och sist men inte minst Geijer. Torbjörn Fälldin kände jag direkt igen. Han bjöd mig på en leverpastejmacka och var en sympatisk person. Vi träffades på Grand Hotel.

Exakta platser och detaljer har jag annars svårt att minnas. Jag var så ung. Jag är medveten om att det jag berättar kommer att påverka de namngivna personernas liv. Men det är inte i närheten av hur det jag varit med om har påverkade mitt liv.

När Doris åkte fast såg jag tydligt hur sanningen om det vi varit indragna i av samma män som utnyttjat oss, effektivt sopades under mattan. Det var män som styrde, stiftade lagar och skulle stå för samhällets grundvalar.

Allt det här sammantaget blev förödande för mig och har påverkat mitt liv minst sagt negativt och bidragit till att min tilltro till samhället är lika med noll.

Jag har levt mitt liv med den här kunskapen och den skam och skuld jag känt för att jag som tonåring lät mig dras in i det här. Ni får tro på mitt ord. Jag har ingenting att tillägga, ingenting att dra ifrån.

Doris Hopps syster uttalade sig också idag på presskonferensen för att stötta upp kvinnornas berättelse. Hon får av mig pseudonymnamnet Evelina. Hon har arbetat i 35 år inom Stockholms socialförvaltning och är numera pensionerad. Här hennes uttalande idag på presskonferensen:

Jag kommer alltid att älska min storasyster Doris, oavsett vad hon var med om. Men jag kan inte ställa upp på det hon gjorde med småflickorna. Det är därför jag vill stötta dem och bekräfta deras trovärdighet på det här sättet. Jag orkar inte vara med i ett så stort sammanhang som ett mediamöte men vill ändå berätta om vad som hände på den tiden.

Och så vill jag betona att det inte bara var Doris som var ”boven” i sammanhanget.

Utan ”fina” kunder som politiker, näringslivstoppar och skådespelare hade hon inte kunnat driva sin verksamhet.

Mellan åren 1959 och 1965, när jag var mellan 15 och 20 år, besökte jag ofta Doris i hennes lägenhet på Ruddamsvägen. Jag hade ingen aning om att hon sysslade med eskortverksamhet. Själv sa hon att hon skulle köpa in sig på Bonniers förlag. Hon påstod nämligen att hon var god vän med Lukas Bonnier. Vad som förvånade mig och min familj var att min syster var bekant med delar av den svenska makteliten och kändisvärlden.

Vid många tillfällen såg jag politiker som jag redan då visste vilka det var och vissa andra som jag kände igen i senare sammanhang. Jag diskuterade alltid med min far om de personer jag träffade hos min syster. Det osannolika i att de umgicks med henne och hur allt kunde hänga ihop. Min far som var folkpartist var förundrad och undrade till exempel vad den där ”dyngsprättaren Sträng” hade med hans dotter att göra. För att inte tala om, jag citerar min far, ”Herr Grötlund”, ett namn han gav Tage Erlander eftersom denne talade ”grötigt”.

Olof Palme var en av de personer jag träffade på Ruddamsvägen. Han såg ju rätt speciell ut. Den gången fick jag inte vara kvar. Han var där med Tage Erlander. Långt senare när Palme blev min stora idol och jag hade blivit varse vad syrran höll på med, bortförklarade jag det hela som en ungdomsförsyndelse.

Fälldin har jag sett, liksom dåvarande utrikesministern Torsten Nilsson. Thage G Petersson likaså. Tillsammans med Sträng och justitieminister Lennart Geijer var Thage G Petersson en av de mest frekventa besökarna. Åtminstone de gånger jag var på Ruddamsvägen, vilket jag var ganska ofta under de här åren.

Det var naturligtvis inte bara de här politikerna utan många som jag inte reflekterade över vilka de var. De nämnda var ju eller blev kända och jag pratade som sagt alltid med pappa om dem.

Jag brukade sitta i soffan och syrran presenterade mig som sin lillasyster Evelina. De hälsade naturligtvis men sade sällan sina namn. För mig var de ett gäng gubbar med kamelhårsulstrar. De brukade stå i klungor i hennes lägenhet. De smusslade och pratade om olika tider och platser. Ibland hörde jag dem nämna restauranger som Berns salonger och Riche. Det var mest karlar i lägenheten men vid enstaka tillfällen någon kvinna i Doris ålder. De var sällan kvar längre än mellan en halvtimme och en timme. Jag var inte så intresserad utan snarare imponerad av hennes umgänge. Jag var ung och blåögd och trodde det handlade om Solvalla, spel eller det där bokförlaget hon talade om att köpa in sig i.

Några andra välkända ansikten jag sett hos Doris är Povel Ramel, Martin Ljung, Mimmi Pollack, Erland Josefsson, Ove Törnqvist, Git Gay och Gunnar Hellström.

De namn jag nämner är de personer som jag är hundraprocentigt säker på. Sedan finns det betydligt fler som jag känt igen men inte säkert kan namnge.

Som ni förstår så har jag idag har jag agerat som undersökande journalist. För att ta reda på sanningen så har jag pratat med gamla kollegor som var aktiva på 70 talet i Stockholm, kvinnornas advokat Niclas Karlsson på Juristhuset samt författaren Deanne Rauscher (Männen, makten och mörkläggningen).

Bakgrunden till bordellhärvan kan du läsa i mina inlägg ”Bordellhärvan 1976 – en del av horornas historia” samt ”Bordellhärvan som blev Geijer-affären”. Och mer om hur det var på 70 talet i Stockholm kommer i nästa inlägg.

I bloggvärlden skrivs det naturligtvis om detta, t.ex. på Politikerbloggen, Kulturbloggen, Stationsvakten och hos Svensson samt Anna Svensson.

Och naturligtvis skapar detta mycket rubriker idag hos media. Först ut idag var TT med sin artikel och sen har det rullat på under dagen och nu kan man hitta flera artiklar om detta hos ex. hos Expressen, SvD, Sydsvenskan, Dagen, Världen idag och Britt- Marie Mattson har skrivit en krönika om detta i GP. Dementierna har också naturligtvis startat trots att kvinnornas berättelse stöttas upp av poliser som arbetade med fallet. TV4 Nyheterna skriver mycket om detta (och har dessutom webbTV, samt intressanta länkar) liksom flera andra tidningar.

Och DN som är en bov i dramat har naturligtvis flera artiklar inne om saken på sin webbplats idag:

• Carl Persson: ”Jag har sagt det jag vill säga”
• Högt uppsatta politiker pekas ut
• Skadestånd osannolikt
• ”Ingen anledning att gå händelserna i förväg”
• ”Tillsätt en medborgarkommission”
• Olof Johansson: ”Det är inte sant”
• Nya turer i gammal bordellhärva
• Utnyttjade flickor kräver skadestånd
• DN:s stora kris

Lena Olsson (v) kräver nu att regeringen tillsätter en kommission för att ta reda på sanningen om vad som hände i slutet på 70-talet. Jag hoppas det blir av och att kvinnorna får sin ursäkt och att ett riktigt saftigt skadestånd betalas ut till dem.

.

.
Andra bloggar om: prostitution, media, politik, sex, horstigma,
bordeller, sexköpare, koppleri, DN, bordellhärvan, Geijer-affären
.
...