Ilskan äter upp mig

Jag känner en stark ilska inom mig, den är på gränsen till hat och jag avskyr att känna det så här. Det är inte ofta att det sker, eller att jag tillåter ondskan få ett tag i mitt innersta. För hat föder fram ondskan inom människan.

Jag är kokande kittel, en bomb på väg att explodera eller förgås. Ilska kan vara konstruktivt men inte i så här stora mängder, då blir det bara destruktiv.

Jag har många saker att vara arg på och över. Men den värsta ilskan rör den här bloggens ämne – mänskliga rättigheter för sexarbetare.

För mig är en demokrati att vanliga människor alltid har en möjlighet att påverka i olika politiska frågor, direkt eller indirekt. Men mina demokratiska rättigheter som sexarbetare är nästan obefintliga. Framför allt är jag tystad i de frågor där jag vill göra min röst hörd. Det har varit så länge men offentligt klargjordes detta i samma ögonblick som Beatrice Ask den 23 oktober sa i riksdagen att hon inte anser att man ska lyssna på sexarbetare i frågor som rör dem.

Detta säger hon samtidigt som hennes departement sitter och skriver på direktiv om hur sexköpslagen ska utvärderas, samtidigt som regeringens handlingsplaner om prostitution håller på att fastställas. Detta sker när starka politiska krafter lobbar stenhårt för att skärpa strafflagstiftningen på alla områden i de lagar som rör försäljning av sexuella tjänster.

Det sker i en tid när Socialstyrelsen kan konstatera att våra myndigheter faktiskt inte vet så mycket om oss eller sexbranschen, när frågor om exploatering av sexarbetare är en politisk populär fråga, i en tid när sexarbetares röster mer än någonsin behöver höras.

Då sätter ministern som har ansvar för vårt rättsväsende en munkavel på oss. Då går hon helt emot alla demokratiska principer som vårt samhälle vilar på. Och jag kan ta mycket skit, påhopp och allt möjligt som ex. hot i denna debatt men jag kan inte ta detta så bra. Det kväver mig, det väcker en sådan ångest inom mig, en ilska som jag tror att man måste vara sexarbetare för att förstå.

Anledningen att jag kokar över i den här frågan är att vi sexarbetare förutom munkaveln dessutom nonchaleras av justitiedepartementet. De sades till mig att alla som skriver till ministern får svar (vanligtvis dessutom inom ett par veckor). Så vi skrev ett brev för 6 veckor sedan. Och i början av denna vecka sade en handläggare på justitiedepartementet att vi kunde räkna med att få ett svar på vårt brev till Beatrice Ask den här veckan. Det kom aldrig något och igår så sa han att “Bea” inte var där idag och att det nog skulle dröja ett par veckor till innan vi får svar.

Då explodera jag, jag blev så arg, riktigt, riktigt arg. Jag hade behövt ett svar nu innan jul så att jag kan gå vidare. Jag hade behövt ett svar bara som bevis på att man inte nonchalerar oss totalt.

Så här skrev vi till justitieministern den 12 november:

“För några veckor sedan kunde vi i riksdagens interpellationsdebatt om Europarådets resolution om prostitution (anförande 123), höra att det som var problematiskt och kontroversiellt för dig med resolutionen var rekommendationen att visa respekt för att vi som är sexarbetare har valt att arbeta med sex och att vi skall få komma till tals i frågor som rör oss. Det menade du var en främmande syn och en ståndpunkt som är väldigt svår att förena med den syn på prostitution som du anser bör vara gällande.

Vi har svårt att förstå att du står för den underliggande synen på mänskliga rättigheter som detta anförande ger prov på.

Att inte visa respekt för vuxna människors val i livet, att förneka oss möjligheten att själva få komma till tals i frågor som rör oss, rimmar väldigt illa med alla människors lika värde, konventionen om mänskliga rättigheter, med den demokrati vi förväntas leva i och den människosyn vi anser man skall ha.

Att förena mänskliga rättigheter med respekt för sexarbetare innebär inte att det inte går att arbeta mot de negativa aspekterna av sexarbete eller de som försöker utnyttja vår utsatta situation. Utan snarare är det av vikt för att öppna för en dialog med oss och därmed utöka er kunskap och insikter om hur sexbranschen fungerar.

Vi hoppas därför att det du gav uttryck för i interpellationsdebatten inte är den ståndpunkt som du vill förmedla.

Är du verkligen inte beredd att lyssna på vad vi har att säga?
.

Vi kräver jämlikhet och mänskliga fri- och rättigheter, att Sverige följer Europarådets rekommendationer, att respekt visas för våra val och att vi ska få komma till tals i frågor som rör oss. Kan vi se fram emot detta?

Vänligen
Isabella Lund
SANS – sexsäljares och allierades nätverk i Sverige
www.sans.nu“

Jag är också arg för att det är så få i Sverige som reagerat över detta. Jag är arg over nonchalansen. Jag har påtalat för handläggare och politisk sakkunniga på justitiedepartementet att om vi inte får ett svar så kommer vi utgå från att Ask står för vad hon sa den 23 oktober och påtala detta offentligt. Men det rör dem inte i ryggen, de kan simma lugn, tror de.

De vet att media i Sverige går i deras fotspår i den här frågan. Media har i alla år hjälpt dem att bevarar det starka horstigmat i Sverige och idag kan de säga vad sjutton som helst i den här frågan utan att någon reagerar eller ifrågasätter det som de säger.

Horstigmat har tillåtits växa så starkt så att det är få alltför för få som vågar ställa sig vid vår sida i Sverige och ta den här fighten med oss.

Och vi måste få hjälp av er andra i de här frågorna. För vi mår dåligt riktigt jäkla dåligt av att bli behandlade på det här sättet. Att möta detta förtryck tar oerhört hårt på en. Det är så hemskt så jag vill faktiskt inte engagera mina egna kollegor i detta. Jag tycker att alla horor som är helt tysta i debatten gör helt rätt. Jag vill inte att de ska börja må så dåligt som jag gör över detta. I ren självbevarelsedrift så bör de absolut inte ta del av debatten som förs om dem.

Jag önskar ibland att jag inte hade den personlighet jag har. För även om jag vill ibland så är det svårt för mig att släppa den här frågan och vila ifrån debatten.

Jag borde stänga av den helt ett tag. Jag borde ta en paus nu. Jag borde istället börja jobba mer aktivt som eskort igen, må bra och bry mig mest om mig själv ett tag. Men det är svårt att förena med min syn på människor och mitt starka rättspatos.

Det blir mer och mer uppenbart för mig att Sverige är ett undantag i Europa med att behandla sexarbetare så enormt hemskt illa. Jag har t.ex. bara i den här veckan har fått flera förfrågningar från Engelsk media om att uttala mig om sexköpslagens konsekvenser, det har kommit förfrågningar både från BBC, The Observer och The Guardian. För när den svenska sexköpslagen diskuteras i England är det självklart att media där bemödar sig om att söka kontakt med oss. Det är självklart att man bjuder in oss att tala i Parlamentet och berätta om vår situation och den 16 januari kommer Pye berätta för dem hur det är här.

Vi inbjuds att tala i engelska parlamentet medan våra politiker här i Sverige inte ens är intresserade av att träffa oss och en del vill inte ens prata med oss.

Och om svensk media ska göra reportage om politiska frågor kring prostitution så låtsas de som om vi inte finns. Istället tar de kontakt med dem som anser sig kunna tala för oss = polisen och socialtjänsten i Stockholm. Vill de däremot göra ett säljande “lycklig hora reportage” eller en snuskigt vinklat reportage om oss så hör de gärna av sig…

Tyvärr är jag nu alldeles för arg för att kunna skriva en skarp debattartikel om detta. Så jag får bida min tid lite och se fram emot det nya året. För då kommer de få äta upp vad som sagts, jag hoppas det i alla fall och än finns det liv = hopp.

Just nu kan jag bara be att ilskan inte kommer att äta upp mig helt.

.

.
Andra bloggar om: prostitution, media, politik, horstigma
yttrandefrihet, mänskliga rättigheter, Beatrice Ask
.
...