del2.jpgÄr hemma och fortfarande helt uppjagad! Vilken dag, är detta sant, jag drömmer väl inte en mardröm? På förmiddagen ringde det på dörren. Jag öppnade och utanför står två män. – Hej! Vi är från polisen kan vi få komma in?

När de berättar att de är där för att de vill ta med mig för förhör så börja jag naturligtvis gråta. Pinsamt men jag blev så chockad och rädd. Att de försökte lugna ner mig och säga att de visste att jag inte var misstänkt för något hjälpte föga. De ville att jag skulle följa med dem till polishuset så att en kriminalkommissarie kunde höra mig i en viktig utredning, mer visste de inte.

Hela lägenheten var ostädad och hade förvandlats till en riktig svinstia den sista tiden. Jag skämdes för att det såg ut som det gjorde. Försökte förklara att jag mått psykiskt mycket dåligt den sista tiden och att det var därför det såg ut som det gjorde. Själv hade jag inte ens orkat ta mig till duschen den dan!

De civilklädda poliserna körde mig till stationen i en helt vanlig bil. De upprepa och sa att de inte visste vad det handla om, de hade bara fått order att hämta mig. De var proffsiga, uppträdde så korrekt och när jag skulle stiga ur bilen så kändes som om jag hamnat i en film. Poliserna uppträdde precis som poliser gör i alla de här TV serierna man sett. En ställde sig vid bilens front och började titta sig omkring. Den andre tog mig lätt under armen på ett trevligt beskyddande sätt samtidigt som han hela tiden såg sig omkring och sakta, som en livvakt, förde han mig till en bakre dold ingång till polishuset.

cry_tears.jpgBlev satt i ett rum hos en kvinna i väntan på min förhörsledare. Där satt jag, ångestfylld, tårarna rann och jag mådde skit! Förbanna det faktumet att jag nu var så nere, så känslig, alltför känslig för sådana här oväntade äventyr! Jag hade mått riktigt dåligt den sista tiden. De hade kommit smygandes under ett par veckor och sen helt plötsligt…

Ja det var konstigt den där kvällen! Runt 18.00 tiden hade jag suttit i min soffa och helt oväntat, utan anledning fick jag en hemsk ångestattack. Den bara kom! Det var en hemsk ångest och den kändes inte alls som någon ångest jag upplevt förut. Liknade på ett sätt en panikångestattack men var ändå inte riktigt samma. Hur ska jag beskriva den… dödsångest! En hemsk dödsångest var det. Ett slags konstigt tryck i bröstet, antydan till kvävning, smärtsamt, fara, rädsla, stor rädsla, smärta, vill inte dö – men jag håller på, ilska, får inte luft, det trycker, händer något inombords, ingen kontroll, jag dör sakta och smärtsamt!

the_phantom.jpgÅngestattacken varade hela kvällen och jag var mycket nära att ringa en ambulans och be dem köra mig till psykakuten. Jag hade ingen ångestdämpande medicin hemma. Det var alltför länge sedan som min egen panikångest hade gjort sig påmind för att jag skulle ha ett lager på ”utifall att” tabletter i skåpet. Men den här dödsångesten var ny och varför fick jag den? Jag är inte rädd för att dö?!

Jag härdade ut den där kvällen och var riktigt under isen en vecka framåt, sen hade jag mått riktigt dåligt efter det. Jag visste inte varför, jag förstod då inte heller varför. Mardrömmar varenda natt! Otäcka sådana! Jag som kunde sova som en stock utan mardrömmar när jag mått dåligt förut och haft ångest?

Och sen den här lite konstiga tanken jag haft… Jag måste besöka ett medium! Jag som aldrig i hela mitt liv har haft lust att gå och spå mig, kontakta andar eller något annat sånt där hokus pokus. Nu hade jag fått för mig att jag MÅSTE gå till ett medium!?

Läs fortsättningen i del 3