morning_view.jpgJag hade träffat honom! Från att jag upptäckte att jag betalat för det där hotellrummet så återvände minnet om allt det obehagliga.

Det jag först kom ihåg var faktiskt hur det kändes när jag lämna hotellet. Solen sken ute och solstrålarna var starka och varma. Det hade känts som att gå från ett iskallt mörker ut i solen. Jag riktigt sög åt mig solstrålarna. Ville de skulle på något sätt värma mig, rakt igenom och trolla bort allt det hemska.

– Aldrig mer hade jag tänkt! Aldrig mer! Jag försökte skaka av mig alla hemska och obehagliga känslor jag hade. Och jag påbörjade aktivt att göra allt för att glömma honom och det som hade hänt. Ville bara ha väck det på något sätt, så jag förträngde allt djupt inom mig.

Nu hade jag tvingats att återuppväcka alla dessa obehagliga minnen. Jag kände ett stort förtroende för den kvinnliga poliskommisarien som hörde mig som vittne. Det var tryggt att sitta hos henne och berätta. Det var skönt att det var en kvinna som trots sin neutrala hållning ändå visade en stor empati med mig.

eyescubes.jpgHan hade ringt och ringt, tjatat fast ändå inte tjatat. Mer försökt övertala mig att träffa honom. Vi hade till slut bestämt en dag vi skulle träffas. Dagen innan skicka jag ett mail till honom och avboka allt med en vit lögn. Men han tröttna inte… han fortsatte envisas med att vi skulle ses. Han sa:

– Men det hör du väl att jag absolut inte är någon människa som skulle lura dig! Jag kan åka in till Malmö nu och ge dig pengarna, bara jag slipper att betala för hotellet. Du förstår det är problematisk här hemma…

Han försökte framställa på något sätt at det var synd om honom. Men han lät inte trovärdig. Han sa A men inte B. Varningsklockan pingla! Till slut så lät jag mig övertalas av honom och med min egen logik. Jag vifta bort varningsklockan och sa till mig själv att det där var nog bara som jag inbilla mig. Han lät ju hur trevlig som helst i telefonen. Han använde sitt riktiga namn och ringde från ett registrerat mobilnummer. Så jag åkte till hotellet, betala för ett rum och invänta honom.

hotelrummet.jpgJag kommer än idag inte riktigt ihåg hur han såg ut. Jag skulle säkert kunna i hypnos få fram hur hans ansikte såg ut. Vissa detaljer minns jag men bilden av honom är som ett grått spöke. När jag hos polisen skulle peka ut honom bland 10 olika män på fotografier, män som alla var mycket lika varandra så var det svårt. Jag fick gå efter min känsla och jag vet inte om jag lyckades identifiera honom.

Det är svårt att skriva om mötet jag hade med honom. Till polisen kunde jag ge en målande beskrivning av vad som skett. Vad vi pratade om och hur jag upplevde honom. De var tacksamma för den informationen de fick av mig.

Mannen hade gett ett yttre intryck av en proper, artig affärsman i medelåldern. Men då jag närma mig honom rent känslomässigt, när jag skulle vara intim med honom så blev det genast uppenbart att han var helt stum känslomässigt. Han var iskall, där fanns inga känslor. Det var som om hans egna känslor var totalt avskurna till hans kropp och till hans hjärna.

radd.jpgDet var påfrestande, fruktansvärt obehagligt och jag fick anstränga mig enormt för att försöka gå in i någon slags roll och hålla masken. Helst av allt ville jag bara rusa ut ur rummet direkt. Jag vädra hela tiden en stor fara som var svår att ta på, kände mig hotad fast han inte på något sätt egentligen hota mig.

Jag var rädd! Hade hela tiden en inre röst som sa.. Vad du än gör, så provocera honom INTE! Då blir det farligt. Så jag stanna kvar och härda ut kan man säga. Så länge jag var trevlig och tillmötesgick honom så höll jag faran stången. Det kändes verkligen så! Och det var bland det svåraste jag gjort.

Den närmsta tiden efter vårt möte hade jag mått rätt dåligt. Hade ingen lust att jobba och tog bara emot en stamkund. Sen exakt två veckor efter så bröt jag ihop på soffan där hemma. Den där hemska kvällen då jag helt plötsligt utan någon anledning greps av en fruktansvärd ångest, en hemsk dödsångest.

mardrom1.jpgFörst jag är i fara, enormt rädd, skräckslagen! Ett slags konstigt tryck i bröstet, känsla av kvävning men ändå inte riktigt så, mer än känsla av att något hemskt inom en håller på att hända, ett tryck men ändå inget tryck mot bröstkorgen. Det var smärtsamt, döden var där, jag höll på att dö, jag ville inte dö – men jag håller på, får inte luft, det trycker, händer något inombords, ingen kontroll, jag dör långsamt och smärtsamt under stor ångest! Allt detta varade hela den där kvällen.

Och det var den kvällen allt hade hänt på en annan plats. Då hade mannen jag mötte på hotellet med allra största sannolikhet … Han var polisens huvudmisstänkte. En kvinna var försvunnen! Jag visste att hon hade mördats!

Läs fortsättningen i del 6