deprimerad.jpgDen deprimerade reportern visades igår kväll i Dokument inifrån SVT. Per Lapins vågade visa sitt hem under sin depression, skit, disk, otvättade högar med kläder, utspilld juice som var intorkad sen år tillbaks. Programmet redogjorde för vilka behandlingar som är effektiva och ECT elchocksbehandling är en av de mest effektiva. Per Lapins kämpa för sin rätt till denna behandling. Man fick se när han fick sina elchocker och se hur bra han blev av denna behandling. Mycket fakta gavs om både denna behandling och andra.

Jag blev mycket berörd. Det är skamligt att lida av depression. Jag är själv drabbad sen 10 år tillbaks i tiden och jag känner av skammen. Hur ska man förklara att man inte är lat när hela hemmet börjar likna en soptipp. Per Lapins pratade i programmet om tvätt som ruttna i tvättmaskinen för att det var oöverstigligt för honom att hänga upp den. Hur ska man förklara att man klarar av att sitta framför datorn och formulera artiklar men samtidigt inte orkar gå in i duschen? Ibland tycks det mig som att bara personer som själva varit där förstår.

skam.jpgJag har enorma skuldkänslor över min sjukdom pga. mina barn och det hindrar mig i så mycket. Jag känner skam och vill helst inte säga att jag är sjuk.
Bara att skriva det är svårt. Som en strategi för att orka så klamrar jag mig fast vid positiva saker och blundar ibland över hur dåligt jag egentligen mår. Jag vill inte vara sjuk. Jag ser mig hellre som en människa med psykiska symtom som funktionshindrar mig. Ångesten har varit svår hela hösten och den äter livet ur mig.

Jag har varit öppen om att jag har sjukbidrag. Folk har hoppat på mig om detta och sagt att jag är en bidragsfuskare, för jag kan ju jobba som eskort. Men denna hösten har jag knappt kunnat det pga ångest och depression. Min trovärdighet har ifrågasatts, jag är ju psykiskt sjuk. Och jag vet att jag riskerar mycket genom att skriva det här. Men att våga berätta är väl ett sätt att försöka hantera skammen kring det hela.

deprimerad4.jpgJag skäms för att jag inte städat på länge, det är nu så illa att jag fruktar att någon ska komma hit. Tänker du inte på dina barn?
Jo och tanken på dem får mig att skämmas ännu mer. Jag skäms för att jag inte klarar av att hantera min ekonomi, att jag hamna hos kronofogden. Det är skamligt att vara så fattig som jag är. Jag skäms för allt jag glömmer, för allt jag inte orkar. Jag skäms inte för att jag fått en depression, men allt vad den medför och omgivningens oförstående gör att jag skäms.

Jag skäms inte för att jag är en eskort. Eskortjobbet har snarare hjälpt mig enormt. Jag tror att om jag inte börjat med det så hade det varit totalt kört för mig. Och att jag engarerar mig nu i debatten och i människohandel är ett sätt att hantera min egen ångest. Skulle jag inte göra någonting, så skulle jag bli tokig på riktig. Genom att vara engagerad så gör jag åtmonstone lite nytta någonstans.

Mitt mål just nu är att så fort som möjligt må bättre så jag kan börja jobba som eskort igen. Jag vet att jag då hamnar i en god cirkel igen. Just nu är jag i en ond. Jag hamna där för att jag kanske inte vill erkänna för mig själv att jag är sjuk och i och med det svag. Jag trodde jag var starkare och vågade ta konflikter med folk i höstas fast jag bara borde fegt backat och inte kämpat. Mobbningen på SA och sen att de banna mig knäckte mig och nu är jag skitdålig igen. Jag är en idiot och nu får mina barn lida för min envishet, stolthet och min tro på att ärlighet vinner i längden.

deprimerad3.jpgDe sista 10 åren har det känts som att jag levt utanför världen, isolerad. Jag kan inte vara delaktig i livet, jag är så enormt begränsad. Ni som är friska och orkar ni vet inte hur bra ni har det.

Den lilla energi jag har rinner så ofta, allt för ofta bara ur mig. Sen är jag helt tom. Sen jag blev sjuk så har jag fram tills för några år sedan verkligen kämpat för att komma tillbaks. Skrikit högt efter hjälp och varit aktiv med olika rehab. åtgärder. Men jag passar inte riktigt in i systemet. Jag har försökt komma tillbaks till jobb men misslyckats.

I vissa perioder mår jag bättre, riktigt bra faktiskt men det varar aldrig någon längre tid. För det mesta variera måendet, men nu sista månaden blir det värre och värre för varje dag som går.

I programmet så berätta de att ECT var en av de mest effektiva behandlingarna. Jag har inte under de 10 år jag varit sjuk tänkt tanken på detta alternativet och ingen har nämnt det för mig. Sitter här och funderar varför jag inte tänkt på det? Jag vet ju vad det innebär. Jag kom på att jag är präglad, av Gökboet och elchocksbehandling som en tortyrliknande behandling som gör människor dumma i huvudet. Jag är knäpp, jag vet ju att det inte är så. Jag har själv varit med om denna behandlingsform och vet ju hur den går till, alltså inte som patient utan som elev en gång för länge, länge sedan.

deprimerad2.jpgSka jag våga be om ECT? Jag kanske skulle få ork igen då? Tanken känns totalt främmande, samtidigt så undrar jag hur länge jag ska acceptera att ha det så här. Depression är en sjukdom som går att bota sa de i programmet. De borde kunna hjälpa mig med? Eller har jag gett upp hoppet själv utan att ha provat allt som kanske kan hjälpa mig? Vid det sista besöket på den psykiatriska öppenvårdsmottagningen så mötte jag igen ett nytt ansikte. Jag var arg och grät och sa att jag orkar inte sitta och förklara igen för en främmande människa om mitt liv.

Jag har ingen bra effekt av min medicinering. Jag håller huvudet knappt ovanför vattenytan och ibland drunknar jag totalt i det svarta vattnet. Psykiatrikern sa att det fanns ingen bättre antidepressiva och jag har högsta dosen. Fick recept på ett år och sen hejdå.

roseline.jpg
.
ect.jpg.
Sändningstider: Den deprimerade reportern
SVT24 Tisdag 5 dec 2006 kl 19.00
SVT2 Torsdag 7 dec 2006 kl 16.20
SVT2 Lördag 9 dec 2006 kl 13.20

.

Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, har publicerat flera rapporter inom områdena depressionssjukdomar och ångestsyndrom. Klicka på länkarna nedan.



Andra bloggar om: , , , , ,
Pingat på intressant.se