ensam2.jpg Det är inte socialt accepterat i vårt samhälle att sälja sex. Att vara hora är belagt med en social skam och ett förtryck, horstigma. Därför lever nästan alla som säljer sex ett hemligt liv, ett dubbelliv. Till det yttre ser många sexsäljare ut som vilka kvinnor som helst men i det dolda säljer vi sexuella tjänster. Vi bär ett osynligt stigma som vi inte vill att andra ska se.

Förra våren var vi ett gäng eskorter som träffades i Göteborg och vi gick till Liseberg. Vi skrattade åt tanken att det nog inte skulle vara någon som skulle identifiera oss som eskorter, för vi är faktiskt helt vanliga kvinnor och män.

Men det är jobbigt att leva med den här mörka hemligheten och många sexsäljare har talat om att de är mer rädda att bli avslöjade än att de är rädda för att bli utsatta för våld i själva jobbet. Man är rädd att hemligheten ska komma ut för sanningen om att man är en hora skulle svärta ner inte bara en själv utan också ens nära och kära och allt annat man har i sitt liv. Jag var själv initialt inte så medveten om hur hårt horstigmat sitter i oss alla men jag har blivit mer och mer medveten om detta.

ensam1.jpgOch det är inte bara skammen man är rädd för, att bli utpekad som hora, den förfallna kvinnan utan heder, kvinnan som gör vad som helst för pengar osv. Det är också faktiska konsekvenser man är rädd för.

Jag har kollegor som har blivit av med sina jobb när de kommit fram att de sålt sexuella tjänster. Kollegor som har riskerat att förlora vårdnaden om sina barn, kollegor som har blivit av med sina hyreskontrakt och kollegor som har skönstaxerats. Horstigmat är dessutom något som skulle förfölja en genom livet fastän man kanske bara säljer sex en kort period i sitt liv.

Det är jobbigt att ljuga, ok det är små vita lögner som ligger nära verkligheten, men ändå, att dölja, vara rädd för upptäckt osv är påfrestande. Och i ett längre skede, vad innebär lögnen om jag avslöjas eller framöver om jag bestämmer mig för att berätta.

Hur hanterar man allt det här då. Jo när jag började så hade jag ingen aning om hur det verkligen var att sälja sex. Jag var full av fördomar och ville inte ens kalla mig för eskort. Därav namnet Sensuell Qvinnlig Konsult, ett namn som var min markering om att det inte handlade om tillgång till en kropp eller den klassiska bilden av prostitution många har, utan här är det äkta känslor av lust och inget fejk som gäller.

ensam4.jpg Med tiden, när jag kom i kontakt med andra sexsäljare, så förstod jag att det sätt jag jobbar på inte alls är unikt utan snarare standard i Sverige. Man kan säga att jag inledningsvis hade jag en mycket stor distans till vad jag gjorde delvis pga mina egna fördomar. Ord som hora och sköka tyckte jag inte alls om och jag vet att många av mina kollegor tar illa upp om man använder dessa ord.

Man använder inte sitt riktiga namn när man jobbar och skyddar sin riktiga identitet på många olika sätt. På ett sätt är det en slags roll man går in i, en yrkesroll och den rollen hjälper en att hålla distansen även mot horstigmat.

Rollen som eskort innebär en massa olika saker för en personligen och professionellt precis som alla andra yrkesroller. I rollen har man strategier för att bemöta sina kunder och för att hantera svårare situationer som kan dyka upp. Men en del vill inte betrakta det som ett arbete utan kallar sitt eskorteri för hobbyverksamhet. Det är en också en markering att man inte behöver leva på att sälja sex.

Många vill inte träffa kunder där de kan upptäckas av människor i sitt vanliga privatliv, sådana situationer undviker man och många vill absolut inte ta emot kunder hemma, mitt hem är min borg. Då kommer det för nära och man behöver ha distansen till jobbet. Jag har t.o.m. träffat kollegor som är så rädda att det inte ens vågar ha bilder på sig själva i annonser, och då menar jag halvnakna bilder där inte ansiktet syns.

ensam3.jpgMånga är extremt måna om sin integritet och det finns flera kollegor som jag har kontakt med på nätet men som har avböjt vänligt men bestämt någon annan sorts kontakt, ex. via telefon eller att träffas i verkliga livet.

Gentemot ens kunder finns ju ett ömsesidigt behov av integritet men många vågar tyvärr inte ha så mycket kontakt med kollegor. Vem kan man lita på? Och ibland kan man nästan bli lite smått paranoid och jag tror inte så många utanför branschen är medvetna om vilken enorm risk jag egentligen tar genom att blogga och delta i debatten.

Det är en risk andra sexsäljare är mycket medvetna om och det kan t.o.m. vara så att om man är för öppen utåt så kan andra sexsäljare betrakta en själv som en risk. Jag har fått kritik av kollegor för att jag varit öppen om att jag har haft kontakt med både polis och sociala myndigheter där jag bor.

Vi själva skyddar oss så enormt mot horstigmat att det är svårt för oss att organisera oss och göra våra röster hörda som en grupp. Och allt detta gör det också svårt att verkligen ta reda på hur många vi är som egentligen säljer sex. Jag tror det finns ett stort mörkertal och många börjar sälja sex genom förtäckta kontaktannonser på nätet. Vi är skeptiska till forskare som söker kontakt med oss och det är därför svårt att få fram bra forskningsresultat. Och inställningen till media ska vi inte prata om, det är mycket få sexsäljare som vill ställa upp i media pga medias hantering av oss genom tiderna.

ensam6.jpgMan behöver en stor distans till det här jobbet för att klara av att hantera horstigmat. Jag märker att jag ofta glömmer bort kunders namn och ansikten. Det förträngs liksom med automatik även om det varit enormt trevligt. Speciellt i början när jag behövde ha en större distans till mitt eskorteri så kunde det kännas som att det jag gjort egentligen inte ens hade hänt.

I Socialstyrelsen rapporter har man tolkat detta fenomen hos oss som säljer sex som att vi förtränger ett trauma, att de som säljer sex stänger av känslor för att klara av en otäck situation. Detta kallas för dissociation.

Men jag är övertygad om att detta handlar om att kunna hantera skammen kring det hela. Horstigmat, skammen är så stark så man måste t.o.m. hålla det hemligt och förneka för sig själv. En del av det har säkert också att göra med att vi är måna om att skydda våra kunders integritet. Man glömmer bort dem medvetet för att skydda deras integritet helt enkelt.

Anna Morvall är en feminist som har skrivit ett mycket bra gätbloggsinlägg här som heter: Inkludera sexsäljarna i den feministiska debatten

Hon är också författare till C-uppsatsen ”Jag är ingen dum blondin eller någon gammal pundare: Tre sexsäljande tjejers berättelser om sina liv som sexsäljande”, sociologi, Linköpings universitet. När jag läste Anna Morvalls uppsats så kände jag så mycket igen mig i det hon skriver om dissociation, hon anser att dissociationen måste ses mot bakgrund av den stigmatisering sexförsäljning innebär:

ensam5.jpg”Av mina informanter får jag intryck av att själva hemlighållandet i sig är en väldigt betydelsefull del av deras liv i och med att de säljer sex. Här kan man ta in den sentens jag nämnde i mitt avsnitt om konstruktionismen: Jag tror att man är den man är på grund av vad man gör, snarare än att man gör det man gör på grund av vem man är.

Håller man något hemligt därför att man på goda grunder misstänker att man kommer att bli misskrediterad om hemligheten läcker ut får det konsekvenser för ens uppfattning av sin egen identitet: Jag är någon som gör något som andra tycker är skamligt.

Jag utesluter inte att avstängning/ bortträngning kan förekomma som psykologisk försvarsmekanism i situationer man upplever som fruktansvärt obehagliga, men av Josefins berättelse får jag inte intrycket av att det är fallet för henne. Snarare skulle jag vilja tolka hennes situation genom att jämföra det med att vara inne i garderoben för en homosexuell. Man låtsas som att en del i ens liv inte finns för att stå ut med ett liv tillsammans med sådana som tycker att den delen är skamlig”

ensam7.jpgFör att förtydliga vad jag kommit fram till i uppsatsen: Jag menar inte att sexhandel är något oproblematiskt och enkelt som bör släppas fritt så fort som möjligt, så att man sedan kan rycka lite på axlarna och säga ”olycksfall i arbetet” till dem som far illa. Långt ifrån. Däremot menar jag att synen på sexsäljande måste förändras. För att återknyta till det jag skrev om min feminism i mitt kapitel om min egen förförståelse, menar jag att samhället aldrig kan bli jämlikt om några kvinnor ska utdefinieras som mindre värda, eftersom det får konsekvenser för alla kvinnors handlingsutrymme (läs: rädslan att bli sedd som en ”hora”).

Och ska sexsäljande äntligen uppvärderas som grupp räcker det inte med att deras handlingar istället för att ses som syndiga ses som endast en effekt av trauma. Själva offerrollen, synen på sexsäljande som offer måste bort för att ersättas av en syn på sexsäljande som aktörer, som handlande människor.

När Sara och Josefin säger att de måste ta till åtgärder och agera för att dölja vad de gör är det också offerrollen de undviker. Andra människor skulle se dem i ljuset av sina fördomar om sexsäljande och förklara deras handlingar utifrån detta. Och de vill de inte. De vill bestämma själva. För de agerar. De är handlande människor.”

ensam10.jpgJag tror också att en del fd sexsäljare har stora problem med horstigmat och ett sätt att hantera det är att göra avbön och säga att man var tvingad, att det aldrig var något man själv valde. Petra Östergren tar upp detta i sin bok Porr, horor och feminister. Genom att göra en syndabekännelse så får man stöd från andra kvinnor. För om man förmedlar en bild av att sälja sex som inte stämmer överens med offerbilden så har man har sällan stöd från andra. Då kan en del dessutom i princip omyndigförklara en och påstå att man har utsatts för så starka trauman så att man har förträngt alla känslorna kring detta och vem vill bli idiotförklarad.

Det finns även ett maktperspektiv i detta där ex. viss forskning och vissa fd sexsäljare som gjort avbön godkänns medans annan forskning och andra sexsäljares röster inte accepteras. Dvs förmedlar man den bild andra vill höra så godkänns man och om man inte gör det så ifrågasätts man hårt. Lyckas man övertyga så förvandlas man till ett undantag.

ensam11.jpgOm man t.ex. är en aktiv sexsäljare och skriver positivt om eskortyrket så anklagas man ofta för att rättfärdiga sina egna handlingar, pga kognitiv dissonans. I mitt inlägg ”Att jag inte skäms, jag är ju en hora!” skrev jag lite mer personligt om detta och alla skam och skuldkänslor som finns i att sälja sexuella tjänster.

Samhällets stämpel och skammen finns där, men jag vägrar att ta den på mig! Men den påverkar mig mycket och mer än vad jag skulle önska. Det är jobbigt att hela tiden försöka hålla horstigmat på avstånd.

..
roseline.jpg
.

Fakta om Stigmatisering
I det antika Grekland betecknade begreppet stigma (ursprungligt betydelse på grekiska: märke eller sticksår) ett kroppsligt tecken, som skars eller brändes in för att varna allmänheten för stigmats bärare på offentliga platser. Stigmatiseringen var således både ett varningsmärke för allmänheten och ett straff – alla stigmatiserade var socialt marginaliserade, kriminella eller förrädare. Det fanns därför en intim koppling mellan det kroppsliga märket och individens moraliska och kulturella status.

Den mest refererade definitionen finns i den klassiska studie Stigma. Den avvikandes roll och identitet av socialpsykologen Erving Goffman. Där definierar han stigma som ett attribut som är djupt misskrediterande för en individ och tenderar att reducera henne till att vara det som symboliserar. Enligt Goffman finns det tre olika typer av stigma:

ensam8.jpg1. Kroppsliga stigman som t.ex. ett fysiskt handikapp
2. Karaktärsstigman som t.ex. missbruk.
3. Gruppstigman som inkluderar religion, etnicitet, klass och kön.

Ett stigma kan vara både synligt och osynligt.
Ett synligt stigma är t.ex. fysiska handikapp eller hudfärg. Eftersom stigmat inte går att dölja måste individen lära sig att leva med sitt stigma och konfronteras med olika fördomar varje dag i olika situationer (vad Goffman kallar för misskrediterade situationer). Ett osynligt stigma däremot går att dölja och individen behöver inte konfronteras med det i vardaglig interaktion men situationer där den stigmatiserade identiteten blir ”avslöjad” kan vara desto mer plågsam (Goffman benämner dessa situationer för misskreditabla).

Källa: Sverige Mot Rasism Stigmatisering

.
roseline.jpg

.
Andra bloggar om: , , , , , .
.
Bloggtoppen.se ...badge_intressant.png