Tvärtemot DN och konsensus

Idag kommer jag med glada nyheter om min kollega Sus i Danmark och hur media hanterar frågor om oss i Danmark. Jag hoppas att den här berättelsen ska inspirera er alla.

Det här är en berättelse om hur en tidning och en människa som är emot prostitution väljer en väg gentemot sexarbetare som går tvärtemot Dagens Nyheters.

Idag undrar jag också om det inte är så att det är konsensus som står i vägen för att våra röster ska höras mer i Sverige? Är den politiska korrektheten i Sverige en effektiv vakthund som bevakar att konsensus bevaras i politiken och medias bevakning av frågor som rör prostitution?

Först till Danmark och till Sus som är 43 år och gift med en man hon känt i 18 år. Hon har 3 barn och bor på landet. Sus har varit sexarbetare i nästan 2 år och hon tar emot sina kunder på ett par mindre massagekliniker, som de danska bordellerna kallas. Det är mer en arbetslokal, en mottagning där hon oftast är ensam när hon tar emot sina kunder. Kunderna har nästan alltid bokat tid för en träff med henne innan.

När Sus och jag har jämfört våra sätt att arbeta så säger Sus att de inte alls hade passat henne att arbeta som eskort och vara mer personlig med kunderna som jag är eller ha så många långa träffar… och jag säger att jag nog aldrig skulle tänka mig att arbeta som Sus gör.

Hon arbetar i genomsnitt två dagar i veckan och tar då emot mellan 6-10 kunder på en dag. Det hade inte alls passat min sexualitet. Men vi trivs bägge med att arbeta med sex och vi säljer bägge sexuella tjänster på det sätt som passar oss.

Sus blogg – En luders dagbok – är mycket välbesökt, hon skriver enormt bra och personligt både om sig själv, sitt jobb och om debatten om prostitution. Skulle tro att fler och fler i Danmark upptäcker hennes blogg och tycker det är intressant att följa vad hon skriver. En som läser hennes blogg är en dansk kvinnlig journalist på den danska tidningen BT.

För ett tag sedan så tipsa hon sin kollega om att gå in och läsa Sus blogg. Hennes kollega Mia Højlund Tullberg var nämligen helt övertygad om att det inte fanns några ”lyckliga horor”.

Istället för att skriva en krönika eller en ledare om att det inte finns några ”lyckliga horor” så valde Mia en annan väg. Hon gick in på Sus blogg och läste men blev trots detta inte övertygad. Då skickade hon iväg ett mail till Sus och fråga om hon verkligen var lycklig och skrev att hon hade mycket svårt att förstå att någon självmant ville jobba med sex. Sus svarade henne och sen var deras mail konversation igång.

Det som är så enormt roligt med den lilla historia är vad det hela har utmynnat i. Mia Højlund Tullberg tänkte vidare och kom med ett förslag till Sus:

”Jeg tror, der er rigtig mange, der har det ligesom mig mht. en skarp afstandtagen til det at være prostitueret (og en overbevisning om, at man ikke frivilligt kan have valgt det erhverv)og så var det jeg tænkte om du måske kunne have lyst til, at være med til et lille ‘eksperiment’… min tanke/idé var, at vi kunne skrive sammen på B.T.’s nye kvindesite og dermed give læserne et indblik i dit liv. Altså et såkaldt ‘fortsættende interview’ med den forskel, at jeg også giver noget af mig. Altså mere en samtale/debat end et egentligt interview.”

Självklart var Sus positiv till förslaget och nu har hennes mail konversation med Mia publicerats på BTs hemsida och är en början på ett samtal eller en förlängd intervju mellan en journalist och en sexarbetare. Läsarna kan kommentera och skriva frågor.

Detta är ett sådant bra exempel på hur en journalist kan arbeta med frågor som rör oss, lyssna istället för att nonchalera.

BT har en större upplaga än Dagens Nyheter och jag blir enormt glad över att journalister i Danmark inte har eller tvingas ha (av sina chefer/ägare till tidningar) samma attityd mot oss som man har i Sverige.

Jag har sett en helt annan attityd gentemot oss även i Norge och i andra länder. Det är mycket stor skillnad på hur journalister arbetar med dessa frågor utomlands jämfört med hur man gör i Sverige. Debattklimatet är också annorlunda. I Norge kan landets justitieminister ge uttryck för samma åsikter som CUF:aren Leo Pierini i Jönköping gav uttryck för i en insändare, utan att någon rasar eller kallar Storbergets argument för motbjudande eller tar avstånd från honom. Men i Sverige så kan alltså en 16 åring, som i själva verket har mer insikt om vad sexarbete är, glatt förföljas av media i flera insändare och artiklar.

Varför är debattklimatet så i Sverige men inte i andra länder? Varför hör inte opinionsbildare och journalister av sig till SANS, sexsäljares och allierades nätverk i Sverige, och frågar oss vad vi tycker om frågor som rör vårt arbete, varför frågar de inte hur verkligheten ser ut? Varför vill inte tidningarnas redaktörer att våra åsikter ska komma fram i frågor som berör oss direkt?

Men det är klart att våra åsikter och verkligheten strider ju mot den svenska officiella synen på prostitution, den syn som alla partier är överens om att Sverige ska ha. Vi utmanar konsensus i dessa frågor. I programserien ”Världens modernaste land” sa man:

”Samtidigt har konflikträdslan fört med sig en strävan efter konsensus som är stark i Sverige. Många studier av svenskt företagande har visat att konsensusskapande är ett framträdande drag i svenska företag. Konsesusorienteringen kan också ha medfört en fokusering på politisk korrekthet som är en sorts ideologisk tankekod som den som vill ge sig in i den offentliga debatten måste behärska för att inte riskera att bli behäftad med obehagliga associationer. Politisk korrekthet handlar om att tycka det som bland likasinnade har kommits överens om som lämpligt och rätt. Den politiska korrektheten ligger ibland därför som en våt filt över diskussioner som försiggår på debattsidor och liknande, och fungerar på så sätt som en effektiv vakthund som bevakar att konsensus bevaras i diskussionen.”

Sverige är ett extremt land, världens modernaste land, men också ett land som har världens osäkraste folk. Kanske svaret på varför journalister inte granskar källor mer kritiskt eller varför våra röster inte hörs ligger i detta faktum.

”Istället för att själv göra något åt saken frågar man sig därför ”varför gör ingen nåt?” när något har gått galet, vi är inskolade i ett tänkande som självklart förutsätter att staten fixar biffen. Tron på en kärleksfull storebrorsstat som ser oss och tar hand om oss är fortfarande så stark att vi blir alldeles chockade när det visar sig att det gör inte staten alls.”

Journalisterna litar för mycket på de goda krafterna i samhället och på att politiker talar sanning. Det finns en slags kontrollmekanism i detta också, våra politiker ska vara felfria och föredömen. Om de inte är det, om de är kontroversiella eller visar sig vara mänskliga och de begår det minsta lilla fel eller går emot konsensus så startas häxjakten på dem. Skandaler som är mullvadshögar förvandlas till berg jämfört med andra länder.

I förra veckan skapa många tidningar rubriker om att polisen fick in ett tips om att två tonåringar erbjöd sexuella tjänster mot betalning. Blogge Blogelito analyserar vad som skrivits om detta och slår ett stort hål i ballongen som bara innehåller luft, faktafel och okunskap. Ozamosi lekte vidare med de siffror som Blogge tagit fram och som jag skrattade när jag läste en förklaring till varför jag inte finns hos ozamosi.

Sverige behöver nog inte bli mer tolerant, men vi svenskar behöver bli säkrare så att vi kan tillåta de som avviker från konsensus att höras.

För vägen fram till den politiska enigheten om en fråga har inte alltid skett i en demokratisk process eller i en process där man utgått från mänskliga rättigheter. När det gäller politiken som förs om oss som säljer sexuella tjänster så har man utgått från fördomar och ett påhittat symboliskt våld.

Medias attityd och politiken kring försäljning av sexuella tjänster och människohandel bör utgå från jämlikhet, mänskliga rättigheter och lika rätt för alla människor, från att lyssna istället för att nonchalera. Från en omsorg om verkliga offer, ex. de som drabbas av människohandel, istället för vilken typ av arbete man anser vara avskyvärt.

Till sist…
…läs gärna ett alternativ för ett sexglatt Sverig och om du inte redan besökt SANS hemsida, gör det idag och läs t.ex. hur SANS bemöter den svenska officiella synen på prostitution och människohandel med SANSad fakta.

Ps…
Bilderna i detta inlägget visar sexarbetaraktivister över hela världen och idag tillägnas de Matilda och Roya som tror att jag är ensam och en myt. De gästbloggar på Jonas Morian | Promemorian med inlägget ”Ja, jag sviker de prostituerade”

En bild brukar inte ljuga ljuger så mycket som en text eller ett påstående… så nej jag inte ensam, ett undantag eller en myt, varken i Sverige eller i världen.

Och nej, jag är inte en ”lycklig hora”, för vem kan vara lycklig när man inte får ha samma rättigheter som alla andra i samhället. Det är vad vår lycka handlar om!

Med anledningen av att Laura påminde mig om hur mycket jag tycker om Peter Gabriel och hur passande Gabriels sång Shock The Monkey är i detta sammanhang…

.

.
Dagens tips…
Slå på TV3 kl.22.00 ikväll och se ”En oskulds dagbok”

En varm dokumentär om tre vuxna människor som aldrig har upplevt det de flesta av oss tar för givet, nämligen sex. Catherine är kristen, 43 år gammal, och bestämde sig tidigt för att hon skulle vänta med sex tills hon gifte sig. Men efter år av ensamhet har hon fått nog. Vi får följa Catherine när hon träffar den utvalde eskort som äntligen ska ”plocka hennes blomma”. Catherine är en varm och glad person och det okonventionella valet visar sig vara precis rätt.

Vid 49 års ålder är Alan, en man med en mindre handikapp: ett resultat sin första kyss då han fick körtelfeber. Sedan dess har Alan varit nervös i kvinnors sällskap – alltför nervös för att kunna få erektion. Alan har försökt med prostituerade, men tyckt att upplevelsen varit för kall, och han dragit sig för att försöka. Fjorton år senare vill han försöka igen. Den här gången väljer han Ariana, en eskort som specialicerar sig på medelålders oskulder. Och det finns överraskande många!

Till skillnad från Alan och Catherine, tycker Mike att det är fel att betala för sex. Men vid 29 års ålder går han med på att coachas av en vän som guidar honom genom en djungel av pornografi och raggning på nattklubbar. Tillslut väljer Mike att gå sin egen väg, och upptäcker att ett medicinskt problem kan vara orsaken till hans svårigheter att bli av med sin oskuld..
.

.
Andra bloggar om: prostitution, debatt, media, politik, sex, horstigma, yttrandefrihet, mänskliga rättigheter, konsensus, Sverige, sexarbete, sexarbetare .
.
...