Nästan två veckor har gått sedan Johanna Parikka Altenstedt skrämde mig genom sin kommentar här på bloggen.

Min spontana, instinktiva reaktion var att jag direkt fatta ett beslut om att träda ut ur offentligheten helt, ett beslut som då kändes helt rätt och riktigt. Jag blev rädd helt enkelt.

Men även om jag tystna så fanns hotet kvar hängandes över mig och mina nästa tanke var att jag inte ville gå omkring och vara rädd att Johanna skulle göra allvar av sitt hot.

När saker går över styr på nätet så vinner man ofta mycket på att istället börja kommunicera IRL. Jag ringde därför upp Johanna och vi har nu pratat med varandra ett par gånger i telefon. Härom dagen försäkra hon för mig att hon absolut inte är intresserad av att outa mig och att hon heller aldrig kommer avslöja min riktiga identitet eller försöka ta reda på den. För husfridens skull är vi också överens om att lämna varandra helt ifred i fortsättningen.

Det kändes bra att jag tog steget att ringa henne för även om hon och jag står oerhört långt ifrån varandra i våra åsikter om prostitution samt om det är rätt eller inte att jag får delta i debatten under ett pseudonymnamn så bör inte dessa meningsskildaktigheter leda till att någon av oss slutar diskutera dessa frågor eller att någon av oss går omkring och känner sig hotad.

Så ni kommer kunna fortsätta läsa inlägg av mig på den här bloggen, men i vilken utsträckning jag kommer blogga framöver och/eller delta i den offentliga debatten vet jag inte idag.

Jag är väl idag mer känslomässigt medveten om riskerna jag tar och frågan är och har alltid varit för mig… är det värt risken?

Konsekvenser av horstigma och den prostitutionspolicy som finns i Sverige är att sex- och erotikarbetare har blivit av med sina vanliga arbeten när de kommit fram att de sålt sexuella tjänster eller att de varit kritiska offentligt mot sexköpslagen.

Det finns exempel på sexarbetaraktivister som blivit så förföljda så att de bokstavligt talat tvingades att gå i landsflykt. Jag har kollegor som har blivit av med sina hyreskontrakt bara för att de är sexarbetare. Jag har kollegor som suttit i fängelse för att de arbetat tillsammans och jag har kollegor som har skönstaxerats av skattemyndigheten efter tips från poliser som arbetar med prostitution.

Jag har ett starkt rättspatos och en stark övertygelse om alla människors lika värde, det är dessa två saker som driver mig som sexarbetaraktivist.

Det som hela tiden håller mig tillbaka är mina barn och de risker jag faktiskt utsätter dem för genom att både vilja arbeta med sex och genom att aktivt delta i debatten om mitt gebit. Denna risken har absolut inte försvunnit och den har hela tiden varit där.

Även om min integritet är skyddad av de lagar vi har så är och förblir jag sårbar i och med att jag har barn. De ska inte behöva råka ut för negativa konsekvenser för de val deras mamma har tagit. Så länge ansvaret för dem vilar på mig så kommer jag fortsätta att försöka skydda dem mot horstigmat.

Men jag vill samtidigt också arbeta emot stigmatiseringen, diskrimineringen och förföljelsen av oss sexarbetare. Det är en svår balansgång och en personligt dilemma för mig och jag frågar mig varje dag är den kampen värd riskerna jag faktiskt tar?

Till sist… återigen… ett stort varmt tack till alla som visat stöd för mig och för min rätt att delta i debatten under mitt pseudonymnamn Isabella Lund.

Utan ert stöd så hade jag gett vika för länge sedan inför riskerna och horstigmat jag möter när jag deltar i debatten. Utan ert stöd så hade det blivit för jobbigt.

Tack för att ni finns!😀

.

.
Andra bloggar om: , , .
.
Bloggtoppen.se ...badge_intressant.png