I lördags reagerade jag starkt på de falska uppgifterna som framfördes i radioprogrammet Publicerat i P1. Jag hade därför i fm ett långt samtal med programledaren Åke Pettersson. Jag bad honom ta reda på fakta och ta del av vad som faktiskt hänt och själv bilda sig en uppfattning om det som han kallade ett outsinligt webbhat. Han lovade mig att göra så under dagen.

Här hemma fortsätter jag fråga mig själv varje dag om det verkligen är värt risken att delta i debatten och överhuvudtaget blogga, jag vet inte längre vilken väg jag vill gå. Ambivalensen har märkts i mina inlägg och på ett sätt känner jag mig rätt fånig…

För det är ju lite löjligt att säga tack och adjö som jag gjorde för ett par veckor sedan och sen återkomma lite darrande. Men när saker hade lugnat ner sig och jag själv hade pratat med X i telefonen och av henne direkt fått ett löfte om att hon inte kommer outa mig, ja då kändes det relativt säkert igen. Men vad är det löftet värt idag?

För jag och X var i torsdags överens om att lämna det som varit bakom oss. Några dagar senare blåser hon själv liv i elden igen och ger i radion sken av att hon ofrivilligt dragits in i debatt som hon velat lämna sedan lång tid tillbaka. Vad kommer X göra här näst?

När Åke Pettersson frågade mig vad jag ville att han skulle göra så blev jag lite ställd.

Vad sjutton vill jag egentligen? Jag vill inte idag själv gå ut i radion i en replik.

Samtidigt så vill jag att om man ska diskutera en sådan här händelse i radion, en konflikt som berör mig, ja då vill jag att den diskussionen ska basera sig på sanningen om vad som faktiskt skett. Jag ville inte framställas felaktigt i radion, vem vill det?

Och återigen är mitt rättspatos i konflikt med min omsorg om mina barn.

Och sedan återstår en viktig sak…
man ska välja vilka strider man vill ta.

Är denna striden viktig, när det finns så många andra viktiga strider att ta. Strider som handlar om det jag verkligen brinner för. Är en personlig kränkning egentligen viktig i sammanhanget?

Och sen så måste jag också inse…
jag är benne mig feg, jag är rädd och vill ligga lågt.

Just nu vågar jag inte berätta mitt riktiga namn för någon mer och jag våga därför inte berätta det för Åke Pettersson heller när vi pratades vid. Jag som alltid brukar göra det om jag ringer upp någon, men jag gjorde det inte idag.

Det kändes konstigt, för för mig är det en del av mitt sätt att vinna trovärdighet och jag tycker det är självklart att de personer som är villiga att ge mig utrymme i media ska kunna kolla upp mig om de vill. Men varje gång jag berättar mitt riktiga namn så riskerar jag så mycket.

Jag hoppas att även om jag inte vill medverka i radion om detta, att Åke Pettersson ändå tar upp ämnet i sitt nästa program och skildrar denna gången vad som faktiskt skett och har en diskussion utifrån det. Kanske någon annan än jag kan förklara vad det är som egentligen händer i bloggvärlden om någon försöker hota en bloggare.

För det är en viktig fråga, det är ytterst en fråga om yttrandefrihet, det handlar inte om drev och eller ett outsinligt webbhat.

Det handlar om att värna om att även förtryckta människors röster ska få lov att höras. Vi som inte vågar eller kan skriva under våra riktiga namn. Man värnade om min rätt att delta i debatten. Man fördömde att ett hot uttalades mot mig.

Och jag är så tacksam för det enormt fina stöd jag fått och att människor är beredda att försvara yttrandefriheten även för oss horor. Det är stort i mina ögon.

Det handlar också om att människor som är aggressiva, människor som hotar eller för diskussioner med personliga påhopp på nätet är förlorare. Det är ingen som lyssnar på sådana röster, man vinner aldrig en debatt om man går över gränsen. Det gör vi inte i verkliga livet heller.

Ska man debattera på Internet och få gehör för sina åsikter så bör man debattera väl och med sakliga argument, man bör ha belägg för sina påstående och klara av att ens argument granskas kritiskt av andra. Det vet alla som använder Internet för att debattera med andra på en seriös nivå.

Via nätet kan du också få kontakt med makthavare och föra en diskussion direkt med dem vilket är mycket bra ur en demokratiskt synvinkel.

I torsdags så röstade t.ex. Europarådet ja till resolutionen Prostitution – which stance to take? Det är en resolution om prostitution som handlar bl.a. om mänskliga rättigheter för sexarbetare. Maryam Yazdanfar (s) var mycket negativ till att en moderat politiker röstade ja till resolutionen och jag kunde tack vare bloggverktyget diskutera den här frågan direkt med henne på hennes egen blogg. Jag bloggade också själv om detta och jag undrar fortfarande varför de andra svenska politikerna röstade nej till resolutionen.

Igår såg jag att Maryam Yazdanfar (s) skrivit en interpellation till justitieministern Beatrice Ask om röstningen och i hennes inlägg om detta kunde jag skriva en kommentar och ställa en öppen fråga direkt till henne.

Internet, bloggar, diskussionsforum osv är bara nya kommunikationsverktyg, det är också verktyg som gör det lätt för oss att söka efter information.

Utan detta verktyg så hade jag förmodligen aldrig ens fått vetskap om att Europarådet antagit den här resolutionen och jag hade förmodligen inte framfört mina åsikter till våra ansvariga politiker i Europarådet.

Jag tycker Internet ökar demokratin i hela världen. Internet låter den lilla människans röst bli hörd av andra och om man har något vettigt att säga så kan man på nätet få många som lyssnar.

Jag hoppas att jag ska kunna få lov att fortsätta att framföra mina åsikter, att jag vågar, att det kommer att vara värt risken och framför allt hoppas jag och ber att ingen av mina nära och kära kommer att ta skada av detta.

.

.
Andra bloggar om: , , , , , ,
, , , ,
.
Bloggtoppen.se ...badge_intressant.png