Alla dessa falska uppgifter

Imorgon ska alliansens kvinnoförbund träffas för att diskutera trafficking och andra gemensamma frågor och därför har Franziska O. Gustafsson (c) skrivit en debattartikel i GT om prostitution och människohandel.

Gustafsson skriver att tills för inte alls länge sen fanns det stor kunskapsbrist om människohandel och trafficking i Sverige. Men hallå, det finns det forfarande, jag tycker den är enormt stor. Det rådet dessutom en stor okunskap om försäljning av sexuella tjänster och vilka sexsäljjarna och sexköparna är.

Det visar med all tydlighet Gustafsson själv med sina horribla påstående om att t.ex. en majoritet av både sexköpare och sexsäljare har varit utsatta för sexuella övergrepp. Det är kanske en logisk förklaring för henne som helt uppenbart saknar både kunskap och förståelse för oss som säljer och köper sex.

Var hämtar politikerna sina kunskaper om ämnet ifrån? Politikerna tycks mest lyssna på radikalfeministiska hypoteser. De lyssnar också på vissa representanter från svensk traffickingpolis och rättsväsendet. Men är de att lita på, talar de sanning, har de kanske en egen agenda och driver själva opinion i dessa frågor?

De hävdar t.ex. att det idag finns lika många offer för sexuell människohandel i Sverige, i detta nu, som det antal offer för all typer människohandel som polisen och FBI har hittat i hela USA sedan år 2000. Och låt mig då poängtera att man i USA verkligen har letat och till skillnad från Sverige även haft informationskampanjer riktade till polis, socialarbetare och sjukvårdspersonal.

Ett annat exempel är att polisen på rikskrim i Danmark som arbetar med människohandel uppskattar antalet offer för sexuell människohandel till att bara vara en tiondel av vad deras kollegor i Sverige hävdar finns i Sverige.

Om påståenden från polisen i Sverige skulle vara sant så är den unika svenska sexköpslagen en fullkomlig katastrof som ett vapen mot sexuell människohandel.

Kunskap om människohandel finns. Det finns forskning att ta del av och forskare man kan prata med som kan berätta vad det hela handlar om. Och det finns sexsäljare som kan berätta själva vad försäljning av sexuella tjänster är. Men är vi inbjudna till allianens kvinnorförbunds möte imorgon?

Nej, det är vi naturligtvis inte. Man pratar gärna om oss men inte med oss som säljer sex. Och forskarna som får i uppdrag av politikerna att forska om ämnet vill politikerna sedan inte gärna citera om forskningsresultaten inte stämmer överens med den politik man har fört i dessa frågor. Därför lyssnar man inte och/eller försöka ignorera rösterna som vill berätta om verkligeheten.

I vårt grannland Norge träffa jag i veckan flera forskare som har kunskap om sexuell människohandel. De skriver om ämnet i Liv Jessens nya bok Det ideelle offer.

I det sista kapitlet finns en fin berättelse av Pye Jakobson som handlar om kvinnor som själva tyckte det bara vara blåögda men som av andra skulle idag betraktas som offer för sexuell människohandel. Läs Pyes berättelse – Jakten på en dröm.

Pye poängtera i Oslo att ingen av dessa nya lagar vi har som sägs vara emot människohandel hade egentligen behövts. Faktum är ju att alla lagar för att kontrollera människohandel redan existerade innan sexköpslagen och lagen mot människohandel kom, t.ex. lagar om olaga hot, frihetsberövande, våldtäkt och sexuellt utnyttjande för att nämna några.

Den enda lagen som vi i Sverige skulle ha behövt instifta har inte ens förslagits, den som ska ge offer för sexuell människohandel skydd och stöd mot förövarna efter att hon har räddats.

Idag får de bara ett villkorat skydd i 6 månader på en låst flyktinganstalt OM de vittnar mot sina förövare, sedan åker de ut ur landet.

Vågar de inte vittna åker de ut direkt och möts ofta med en attityd om att de bara är horor.

Jag undrar om politikerna verkligen bryr sig om offer för sexuell människohandel. De borde läsa Johanna Bäckström Lerneby artikelserie om – Sveket mot offren för trafficking och ta en titt på vilka konsekvenser deras politik för med sig.

I radio Västmanland berättar man idag om en undersökning som genomförst bland ungdomar i Lettland, Litauen och Sverige. Den visar att ungdomarna i de två baltländerna har en mer tillåtande inställning till prostitution än ungdomar i Sverige. Skillnaden sägs bero på olika tillgång till information och medias beskrivning av prostitution. Detta stämmer säkert.

Media i Sverige bevarar och följer den svenska officiella synen på prostitution. Genom att bara höra ordvalet som den svenska reportern använder så förstår man det…

… hon säger att i Sverige anser ungdomarna att om en kvinna ”hamnar i prostitution” så beror det på att hon inte har något annat val och behöver hjälp för att ta sig ur sin situation, medan ungdomarna från Lettland och Lituaen anser att en prostituerad kvinna själv valt sitt yrke.

Den enkla beskrivning visar skillanden mellan den svenska synen på prostitution jämfört med Europas. Pga av att man inte har något annat val har så hamnar man i Sverige i prostitution, i andra länder väljer kvinnor att arbeta med sex.

.

.
Andra bloggar om: prostitution, sexköpslagen, feminism, debatt, media,
politik, människohandel, sex, horstigma, sexköpare, .
.
...