Idag bjuder Pye Jakobsson på ett kapitel från Liv Jessens antologi och debattbok Det ideelle offer som lanserades i Oslo i veckan.

Pye Jakobsson skrev en mycket fin berättelse till boken som fick både mig och Liv Jessen att börja gråta. Inte för att den är sorglig utan för att den är så rörande och så mänsklig. Varsågoda här är Pyes bidrag till boken…

Jakten på en dröm

Taisha och jag träffades i Albufeira i södra Portugal någon gång i början på 90-talet.
Jag hade jobbat som strippa sen en tid tillbaka och turnerade Portugal runt, med två veckors kontrakt på varje klubb. När jag först kom till ”Casa de Paradiso” blev jag ganska skräckslagen. Mina tidigare kontrakt hade varit på klubbar med ”alternadoras”, kvinnor vars jobb var att dricka och dansa med gästerna. Visst förstod jag att det hände mer i privatrummen och efter stängningsdags, men det var inget jag såg eller funderade speciellt mycket på.

På ”Casa de Paradiso” var situationen lite annorlunda, kvinnorna tjänade främst sina pengar på att sälja sex och det fanns en byggnad bakom klubben dit de kunde ta sina kunder efter att de köpt den obligatoriska flaskan champagne, det var så klubben fick sin pengar. De flesta kvinnorna kom från Brasilien och många av dem hade jobbat som prostituerade i flera år även om just det ordet aldrig användes, istället kallades de ”Mulheres de saida”, ungefär ”Kvinnor som går ut”….i det här fallet med gäster från klubbarna.

Taisha hade jobbat där i flera år och till att börja med kom vi inte överens alls, hon tyckte mest att jag var naiv och korkad.
”Já estas na chuva, é melhor ficar molhada”
”Du står redan i regnet, du kan lika gärna bli blöt”, det var hennes kommentar till att jag ”bara” strippade.

Enligt hennes logik var det märkligt att tacka nej till pengar för att utföra en tjänst som omvärlden ändå redan utgick ifrån att jag tillhandahöll. Den här historien kommer inte att förtälja om jag följde hennes råd, däremot kan jag säga att jag idag förstår hennes poäng. Stigmat finns där för alla sexarbetare.

Allt eftersom dagarna gick lärde jag och Taisha känna varandra bättre, och när jag kom tillbaks på ett nytt kontrakt började vi sakta forma en vänskap som förändrade mitt liv. Hennes förtroende för mig gjorde att också de andra kollegorna släppte in mig i sin värld, jag blev en av dem. Den unga strippan från Sverige och de brasilianska hororna formade en alldeles egen allians mitt i den katolska verkligheten.

Så småningom började vi dela med oss av våra livshistorier, även de märkligare delarna. Idag skulle mina kollegor på ”Casa de Paradiso” förmodligen kallas traffickingoffer, på den tiden ansågs de mest vara blåögda. Taisha hade via en agent i Brasilien fått jobb på en restaurang i Portugal och flygbiljetten skulle hon betala när hon fick sin första lön. Vad som följde är en historia som jag sen dess har hört många gånger i olika versioner, restaurangen var en bordell och passet beslagstogs. Taisha var mest förbannad på sig själv, hur godtrogen kan man vara? Hon jobbade, betalade för att få tillbaks passet och utvecklade sin egen lilla livs filosofi: Jag står ju redan i regnet…

Nu när jag ser tillbaks på den tiden i Portugal förundras jag över hur orädda vi var, vilken underbar attityd vi hade till omvärlden och vår totala avsaknad av respekt för Portugals migrationspolitik. Taisha och flera av de andra hade redan arbetstillstånd i Portugal, på den tiden räckte det med att uppvisa ett arbetskontrakt (som man oftast betalde någon för) samt en fast bostadsadress.

Jag befann mig i Portugal på turistvisum sedan 4 år och åkte då och då över till Spanien för att få en ny stämpel i passet, och kom polisen till klubben så gömde jag mig i förrådet i köket.

För polisen var det ingen skillnad mellan mig och andra illegala migranter, möjligtvis undrade de vad sjutton jag gjorde i Portugal, tjänade man inte mer pengar i Sverige?
Året var 93, och Portugal var ny medlem i EU och min illegala status bara ett bevis på att det finns andra orsaker att migrera än ekonomiska, något som sällan tas med i beräkningarna när migrationslagar skapas.

Människor har alltid förflyttat sig. Historien är full av exempel på stora folkvandringar och olika perioder av explosionsartade migrationsvågor, exempelvis nordbornas migration till Amerika. Flykt från fattigdom, en mer fördelaktig arbetspolitik, ett annorlunda politiskt klimat eller en diffus dröm om ett bättre liv har i århundraden motiverat människor att bryta upp från sitt land för att börja om någon annanstans.

Våra förfäder lät inte osäkra framtidsutsikter eller långa båtresor på nedre däck hindra dem från att söka lyckan på en annan kontinent långt borta från familj och vänner i Skandinavien. Därför känns det naivt att tro att strängare migrationslagar ska förhindra migration in i EU eller till länder inom Schengensamarbetet. Det kan vara värt att riskera deportation och urusla arbetsförhållanden om man anser att alternativet, att inte ens försöka, är ännu värre. Det var ju faktiskt inte speciellt länge sedan människor försökte klättra över Berlinmuren, trots att de visste att de med största sannolikhet skulle bli skjutna.

Drömmen om att leva sitt liv på det sätt man anser vara värdigt tycks vara värt att offra en hel del för. Och inga lagar i världen kan kontrollera den överlevnadsinstinkten.

Dessutom är dagens Europa en världsdel där de flesta länders gränser är resultat av politik, inte sällan överenskommmelser efter konflikter, och många människor befinner sig i länder som de fötts i men bland en befolkning de inte känner en naturlig samhörighet med, vilket även det bidrar till en ökad migration. Att vi återigen står inför en period med en komplex migrationssituation är därför inte speciellt förvånande.

Till följd av det ägnar Europas länder nu mycket tid och energi till att utveckla nya strategier för sin migrationspolitik, Norden är naturligtvis inget undantag.

Idén tycks vara att utan en restriktiv lagstiftning kommer ett land att översvämmas med arbetskraft från exempelvis forna Sovjetstater. Den största skräcken tycks vara horder med billiga hantverkare och enorma massor med maffiakontrollerade horor. Följaktligen tycks det sannerligen vara dags att ta i med hårdhandskarna! För om dessa grupper kommer välla in i Sverige och Norge blir ju de stackars inhemska hantverkarna arbetslösa och samhället i sin helhet kommer dras ner i moralisk misär, och så kan vi ju inte ha det. Skräcken var stor i Sverige förra året när EU skulle få en rad nya medlemsländer vars medborgare följaktligen nu i tusental skulle invadera Sverige.

Men om vi backar ett steg och tar en titt på historien igen så finns det flera saker vi kan lära oss. För det första är inte all migration av ekonomisk natur, allas dröm är inte att komma till ett rikt land i norr där folk är tysta och konstiga och det är svinkallt större delen av året. För det andra så kan inga lagar i världen hindra de som verkligen bestämt sig, på ett eller annat sätt kommer de att försöka. Det hårda migrationsklimatet kanske gör att det blir svårt att ordna på egen hand, men då finns det alltid små förmedlingar och agenter som, mot ersättning, är villiga att bistå.

Männen hamnar i byggbranschen eller inom jordbruket, kvinnorna inom sexindustrin eller får utföra underbetalt hushållsarbete. Många vet ungefär vad som väntar dem, men av anledningar som kanske kan tyckas märkliga för de flesta så anser de att det är värt det, deras egen privata dröm är värd nästan vad som helst.

Självklart finns det massor med mardrömshistorier om kidnappade kvinnor, barnarbete och situationer med ständigt närvarande hot och våld, där inte ett enda spår av frivillighet finns med i bilden.

Men de flesta offer för människohandlare har själva valt att migrera, även om arbetsförhållandena var långt ifrån vad de hade förväntat sig. Man kan spekulera i om kvinnorna hade valt att jobba inom sexindustrin om de själva hade kunnat kontrollera sin situation, förmodligen hade de flesta hellre gjort något annat precis som de flesta norska och svenska kvinnor inte heller vill jobba med sex.

Men vissa hade ändå valt att exempelvis prostituera sig, även utan påtryckningar. Det är bara att titta på, helt frivillig, migrationen inom EU. Sexarbetare förflyttar sig ständigt. På sommaren jobbar man gärna i Grekland, sen hör man talas om en lukrativ klubb på Irland, Red Light distrikt i Amsterdam är ju nästan obligatoriskt en vecka och när man ändå hälsar på vänner i Barcelona kan man ju lika gärna jobba lite grann. Vi rör på oss för att vi vill och kan, jobb finns alltid och språkbarriärer spelar liten roll.

Om man tittar på olika varianter av traffickinglagstiftningar i Europa finns det oftast en gemensamma nämnare. Lagarna är utformade främst kring människohandel av kvinnor och barn för sexindustrins räkning.

Lagarna sägs vilja skydda dessa grupper men erbjuder, med något undantag, väldigt lite i form av rättsligt skydd efter att man räddats, tilldelats en offerstämpel och vittnat mot förövarna. Ofta sitter kvinnan på ett plan hem innan åtal väckts, inte sällan återvänder hon till Europa via en ny agent inom kort. I vissa länder finns en härlig policy som går ut på att, ja du får stanna men bara om du vittnar. Följdaktligen är ju staten alltså helt på det klara med att kvinnan ville migrera till landet, eftersom laglig migrationsstatus är det som erbjuds i utbyte mot ett vittnesmål.

Många upplever den påtvingade offerstatusen som minst lika kränkande som sexarbetet. Vad som är förnedrande är subjektivt, och att fråntas rätten till att själv värdera sina upplevelser känns ofta som ännu ett övergrepp.

Ibland kan jag inte låta bli att undra om det inte var enklare för Taisha? Ilska är betydligt mer konstruktivt än objektifiering i rättvisans namn.

Bland oss sexarbetare upplevs ofta traffickinglagar som ännu ett redskap för att kontrollera migration av en yrkesgrupp man anser vara icke önskvärd i samhället.

Faktum är ju att alla lagar för att kontrollera människohandel redan existerar. Olaga hot, slaveri
och sexuellt utnyttjande för att nämna några.

Erfarenheter från andra länder säger oss också att rättsväsendet har svårt att hantera nya lagstiftningar på ett konstruktivt sätt, och man måste fråga sig om det inte vore mer effektivt att använda sig av de juridiska redskap som redan tidigare visat sig fungera. Detsamma är sant för andra lagar som rör sexindustrin, exempelvis hallickligstiftningar. Även där fanns det högst fungerande lagar att ta till som inte, till skillnad från ex. kopplerilagstiftningen i Sverige, riskerar att drabba familj och partners.

I Sverige hävdar men att sexköpslagen bidrar till att förhindra människohandel eftersom det blir svårare att placera kvinnorna på gatan, det finns ett problem med det argumentet. De flesta offer för människohandlare placeras inte på gatan utan arbetar inomhus, där är de både mindre synliga och mer lättkontrollerade. Dessutom leder lagstiftningen till att det blir ganska komplicerat att identifiera vem som verkligen är ett offer, eftersom lagen baseras på konceptet att all prostitution är ofrivillig.

Vill man komma till rätta med utnyttjande och förtryck av sexarbetare är det bara att utgå från de mänskliga rättigheterna och de lagar samhället redan har för att se till att dessa skyddas. Det hela är egentligen ganska enkelt, det råkar nämligen vara så att sexarbetare också är människor.

Slutligen kan man konstatera att massinvasionen av estniska horor och polska rörmokare totalt uteblev i Sverige trots att de nu får röra sig fritt inom EU. Anledningen till det är mycket enkel, de som drömde om ett liv i Sverige var redan här. Jakten på en dröm styrs som sagt inte av politik. Och Taisha, hur gick det med hennes dröm? Hon är idag tillbaks i Brasilien och driver en liten klädbutik i Rio de Janeiro, precis som planerat.

Pye Jakobsson

Pye Jakobsson är 39 år och är frilandsskribent, föreläsare, debattör och konsult till myndigheter och organisationer som arbetar för sexarbetares mänskliga rättigheter.

Du kan köpa och läsa mer om Liv Jessens bok Det ideelle offerförlagets hemsida. Innehållsförteckning och lite om lanseringen av boken i torsdags finns i inlägget – Boksläpp i Oslo.

Här på bloggen kan du också det första kapitlet i boken som jag har skrivit “Tankar kring prostitution är oftast idiotiska” samt mitt kapitel om horstigma “Märkt med skam för livet”. Dagbladet.no har publicerat forskaren Irina Polyakova kapitel “En hallik er ikke bare en hallik”.

.

.
Andra bloggar om: , , , ,, , , , ,, , , .
.
Bloggtoppen.se ...badge_intressant.png