Bordellhärvan som blev Geijer-affären

När minderåriga flickor säljer sexuella tjänster så handlar det inte om försäljning av sexuella tjänster, det handlar barnprostitution, om sexuellt utnyttjande av barn. I den så kallade bordellhärvan som senare blev Geijer-affären på 70-talet fanns det vittnesmål om detta.

För över 30 år sedan utnyttjades två kvinnor, som 14-åringar, av kunder på Doris Hopps bordell. Kunderna som tillhörde den svenska makteliten gick helt fria och skandalen tystades för både Palme och Fälldin hade motiv för att dölja sanningen. Geijer-affären kunde ha blivit slutet på deras karriärer. Nu kräver de två kvinnorna skadestånd och en ursäkt från staten.

Imorgon, på en presskonferens, presenteras deras skadeståndsanspråk av deras advokat Niclas Karlsson. De två kvinnorna liksom en av de poliser som utredde bordellhärvan kommer att medverka vid presskonferensen. (DN, SvD)

Bordellhärvan som blev Geijer-affären började 1976 när “bordellmamman” Doris Hopp arresterades och anklagades för koppleri. Christina Persson arbetade då som sexsäljare i Stockholm och hon berättar:

”Eftersom det framkommit i utredningen någonting vi redan visste: att det förekom mycket unga flickor i hennes “förmedlingsstall”, så väntade i alla fall jag på att de som utnyttjat dessa skulle ställas till svars.

Jag var naiv nog den gången att tro att så skulle ske. Barnprostitution var lika olagligt och lika vidrigt då som nu. De här flickorna var dessutom sköra.

Doris plockade upp dem på ett ungdomshem för unga flickor. Även detta var allmänt känt i branschen. Men nej.

De kunder som hade den här smaken hade tillräckligt höga poster för att tysta ner det hela.”

Doris Hopps kunder var kända personer inom nöjesvärlden, affärsmän, läkare, mediafolk, flera politiker i riksdagen, två landshövdingar, flera ministrar, militärer i ytterst känsliga positioner, en ledamot i Rikspolisstyrelsens ledning, en rotelchef inom Stockholmspolisen, ja, till och med en åklagare.

Namnen kommer från bordellmammans anteckningar, intervjuer med sexsäljare, polisens spaning och blev delvis offentliga när journalisterna Deanne Rauscher och Janne Mattsson kartlade hela affären och år 2004 skrev boken “Makten, männen, mörkläggningen”.

Bland kunderna till bordellen fanns även en polsk militärattaché. Rikspolischefen Carl Persson ansåg därför 1969 att den dåvarande justitieministern Lennart Geijers besök på bordellen var en säkerhetsrisk och skickade ett PM om detta till den dåvarande statsminister Olof Palme.

När ”Bordellhärvan” rullades upp fick Leif GW Persson syn på ett ex. av promemorian i Carl Perssons kassaskåp

Han berättade om promemorian för DN-reportern Peter Bratt. När Bratt publicerade sin artikel i DN dagen efter den 18 november 1977 förvandlades Bordellhärvan till Geijer-affären.

Olof Palme förnekade och la ett stort lock på denna sjudande gryta. Två dagar efter avslöjandet dementerade DN allt. ”Vi ber Geijer om ursäkt”, skrev tidningen på sin första sida och inne i tidningen fanns en artikel på över sex spalter med rubriken ”Grovt förtal av Lennart Geijer”, artikeln var skriven av Olof Palme.

Men grytan fortsatte puttra och det höjdes röster om att regeringen borde tillsätta en utredning eller en kommission som skulle granska affären, men det ville inte landets dåvarande statsminister Thorbjörn Fälldin. I riksdagens talarstol sa han: – Jag kunde på rak arm konstatera att en direkt lögn fanns med i promemorian. Jag fann nämligen att mitt eget namn fanns med på de uppgivna kunderna.

Och han fick stöd av Olof Palme som sa: – När man tittar på promemorian och finner att här finns inga belägg, här är bara illvilliga rykten, ja då ska man inte av någon slags feghet och rädsla sätta igång stora utredningar och kommissioner. Snus är snus och strunt är strunt, om än i polisiära promemorior.

I Världen idag kan man läsa:

”Bakgrunden till att Bordellhärvan tystades ned var att ledande socialdemokratiska statsråd, tillsammans med framträdande politiker från samarbetspartiet centern, pekades ut för att ha utnyttjat småflickorna.

Partitrogna privatspanare som Ebbe Carlsson och socialdemokratiska poliskonstaplar som Hans Holmér och Morgan Johansson fick därför i uppdrag – inte att utreda anklagelserna – utan att lägga locket på.

Fem socialdemokratiska statsråd (däribland Olof Palme och Lennart Geijer), två centerpartistiska toppolitiker (Torbjörn Fälldin och Olof Johansson) och en folkpartist (Cecilia Nettelbrandt, som var riksdagens vice talman), pekades ursprungligen ut.”

Det finns mycket att lära sig av den här historien och det tragiska är att jag inte tror samhället har lärt sig något av det, i alla fall inte när det kommer till hur sexsäljarna behandlades eller hur media och rättsväsendet hantera affären.

Peter Bratt förvisades till förortsredaktionen, Leif GW Persson förlorade jobbet (och skrev Grisfesten), men politikerna och de andra makthavarna klarade sig. I rättegången mot Doris Hopp så tvingades sexsäljare att offentligt schavottera med sina namn. Kunderna tvingades inte ens att vittna och deras namn skyddades i rättegången. Jag hoppas därför innerligt att kvinnorna får sin ursäkt av staten och att ett rejält skadestånd utbetalas till dem. Någon gång ska väl ändå rättvisan segra eller?

Ps…
Det finns mer att läsa om detta hos Lasse Strömberg, Johanna Nylander och Blogge Bloggelito. I mitt inlägg ”Bordellhärvan 1976 – en del av horornas historia” kan ni läsa Christina Perssons artikel om bordellhärvan.
.

.
Leif GW Perssons bok Grisfesten blev film:
Varsågoda en klassisk scen från filmen ”Mannen från Mallorca”
.

.
Och här nedanför kan ni se GW snacka ost med Jonas Hallberg 1981
Garanterat mycket underhållande!
.

.
😆

.

.
Andra bloggar om: prostitution, media, politik, sex, horstigma,
bordeller, sexköpare, koppleri, DN, bordellhärvan, Geijer-affären
.
...