Ofta när jag diskuterar försäljning av sexuella tjänster med någon som är emot prostitution så möter jag en stor okunskap och många fördomar.

Jag får nästan alltid börja alla samtal med att tala om hur det är i verkligheten och påvisa de ofta ologiska antaganden min motståndare har om sexarbete.

Detta inlägget är till alla som inte vet och även till dem som tror sig veta.

Även om del inte tror det så kan vi kan tala själva! En del människor tycker sig veta om mer om mitt arbete än vad jag vet trots att de aldrig träffat en sexarbetare eller kanske bara träffat de som säljer sex på gatan, bara 10-15 % av alla sexsäljare tillhör den gruppen, vi andra syns inte offentligt.

Om jag lyckas vara trovärdig i den andres ögon så återstår ändå att övertyga om att det jag berättar är sant. För ofta avfärdar man mig med att säga att jag är ett undantag. Och då brukar jag hänvisa till aktuell forskning om ämnet för att bevisa att jag långt ifrån inte är ett undantag. Ibland måste jag försöka bevisa att jag överhuvudtaget finns!

Sen anklagas man från att sakna samhälleligt perspektiv samtidigt som ingen bemöter de samhälleliga perspektiven alla sexsäljare i Norden framförde i den debattartikel vi fick publicerat i Expressen den 3 juli.

Jag känner mig som en upprepningsmaskin men det är nog dags att aktualisera och ta upp en del saker som jag redan tidigare har skrivit om här på bloggen. Mer kunskaper om ämnet behöver helt uppenbart spridas ut på nätet.

Och glöm inte att läsa SANS alla faktasidor, där kan du hitta så mycket information.

I mitt inlägg fakta från andra sidan jorden kan du ta del av forskaren PhD Charlotte Seibs djupgående studie om prostitution, studien inkluderar 247 sexarbetare i åldrarna mellan 18 och 57 år i Queensland i Australien.

Det visar sig i den att kvinnliga sexarbetare som arbetar legalt på bordeller eller har licens att arbeta hemifrån som eskorter har en lika hög tillfredställesle med sitt jobb och mår lika bra psykiskt som kvinnor i den allmäna populationen gör.

Med all tydlighet visade också undersökningen att illegala sexarbetare på gatorna har väldigt lite skydd i sitt arbete jämfört med de som arbetar på en bordell.

52 % av de gatuprostituerade kvinnorna hade varit utsatta för våldtäkter eller blivit slagna av en kund jämfört med 12 % av de som arbetade privat hemifrån och bara 3 % av kvinnorna som arbetade på bordeller hade samma tråkiga erfarenheter.

Charlotte Seib menar att legaliseringen av prostitution i Australien har varit bra och effektiv för dem som arbetar på bordeller och/eller legalt hemifrån medans riskerna kvarstår för de gatuprostituerade.

För att öka denna gruppens säkerhet föreslår hon att man ska avkriminalisera gatuprostitutionen och tillåta kvinnor att erbjuda sina tjänster i vissa områden där det ska finnas tillgång till säkra arbetslokaler och att man ska ompröva lagrana som säger att kvinnorna inte får arbeta tillsammans. Diskriminering och stigmatisering är fiender till att man kan tänka klart och att sexarbetare inkluderas i samhället.

Australien är det bra att känna till fakta om eftersom det finns flera svenska politiker som hävdar att den har totalt misslyckats i Australien. Maria Carlshamre m.fl. hävdar t.ex. att legaliseringen har ökat kriminaliteten och att bordeller har växt upp ur jorden som svampar samt att människohandeln ökat i Autralien.

Som vanligt så har våra politiker inte tagit reda på mer fakta från andra sidan jorden mer än att de har lyssnat på rykten och lösa påståenden och gjort det till en sanning. Så dumma var inte politikerna i Nya Zeeland när de diskuterade ämnet inför att de skulle avkriminalisera prostitutionen 2003. De t.o.m. förklarar hur ett av ryktena uppstod i en offentliga myndighetsrapport, jag undrar om Maria Carlshamre har läst den.

Jag önskar att politiker läser mitt inlägg – ett alternativ för ett sexglatt Sverige. För det finns ett alternativ till diskriminering, förtryck, ökat våld och horstigma. Man kan utforma en politik kring sex- och erotikarbete som utgår från att säkerställa mänskliga rättigheter, välfärd, hälsa och säkerhet för sexarbete och skydda oss från exploatering.

Om man gör det och inkluderar vi som säljer sexuella tjänster i den processen så kommer man fram till en helt andra saker i dessa frågor än vad man har gjort i Sverige. Detta vågade man göra i Nya Zeeland, här i Sverige försöker man fortfarande tysta våra röster istället för att börja lyssna.

För inte så länge sedan berätta jag om en ny studie i Kanada som visar att våld och prostitution inte alltid går hand i hand – Off-Street Commercial Sex: An exploratory study (pdf). Tamara O’Doherty i Vancouver, har ägnat 3 år åt akademisk forskning om våld kring sexsäljare som säljer sexuella tjänster utanför gatan. Detta är den största gruppen av sexsäljare och de utgör 80-90 % av alla som säljer sexuella tjänster. Resultatet visar att två tredjedelar av dessa sexsäljare aldrig upplevt något våld i jobbet.

Mer än 90 % av sexsäljarna som deltog i studien och som arbetade utanför gatan hade dessutom universitetsutbildning och motsvarade inte alls den stereotypa bilden av hur en sexsäljare är.

Och man behöver inte gå så långt för att hitta bra beskrivningar av sexarbete. I bordellens värld är inte som du tror kan du läsa om forskare, sociologen Cristina Alzaga i Köpenhamn, som har undersökt branschen inifrån för att skapa bättre förståelse för sexarbetarnas situation.

I åtta månader arbetade hon som telefondam på två massagekliniker (som de danska bordellerna kallas) – d.v.s. inte som utomstående “observatör”, men som medarbetare och “en i gänget” – och lärde på så vis känna branschen. Hon berättar om sitt forskningsarbete både i Weekendavisen och i Universitetsavisen.

Alzaga mötte en värld av kvinnliga entreprenörer, som vägrar vara offer. Hon berättar att hon kom i kontakt med en miljö med egna spelregler och sociala koder som inte liknade de föreställningar hon hade innan hon gav sig in i arbetet.

Men hon insåg också hur omdebatterad all forskning om ämnet är:

Prostitution är ett ömtåligt ämne att ägna sig åt, eftersom alla yttringar alltid kommer att tolkas och ingå i den existerande offentliga debatten vilken som centralt påbud har moraliskt och politiskt ställningstagande. På så vis kommer undersökningsresultaten på detta område inte kunna undgå att utnyttjas som argumentation antingen för eller emot prostitution, och de kommer oundvikligt att indragas i agendor som sträcker sig långt ut över de rent vetenskapliga. Det är dock möjligt – och nödvändigt – genom forskning att genombryta och ompröva de gängse berättelserna om prostitution som har varit under en viss upprepning.

Alzaga är skeptisk till den typiska skandinaviska empiriska socialforskningen, som typiskt tar sin utgångspunkt i kvantitativa eller kvalitativa intervjuer och fokuserar mycket på prostitutionens skadeverkningar utifrån ett önskemål om att göra upp med myten om den lyckliga horan, och därför når en bestämd typ av slutsatser.

Prostitution föregår inom en mycket stängd värld, som det kan vara svårt att tränga in i med hjälp av intervjuer.

Forskarna vet för lite om området för att kunna ställa ordentliga frågor, och de prostituerade besvarar deras frågor med de klicheer om prostitution som i redan cirkulerar. På så sätt uppnår forskarna oftast bara en upprepning av den debatt som finns redan i samhället.

Petra Östergrens bok, Porr, horor och feminister är ett mycket tankeväckande och gediget verk.

I sin bok visar hon mycjet tydligt hur akademiskt fusk, selektiv källhantering, emotionella axiom, usel empiri och hård, smutsig politisk lobbying har fått råda relativt ostört i Sverige.

Hon tar också upp maktkampen om sanningen, sanningen om vad prostitution är och Petra Östergren visar i sin maktanalys hur man på olika sätt har tystat ner sexsäljares röster. Röster och vittnesmål som inte passar in i den rådande prostitutionspolicyn har stämplats som icke trovärdiga och sexsäljarna som oförmögna att förstå sitt eget bästa.

Men det har hänt positiva saker i Sverige under det år som gått, för här i Skåne finns en helt ny attityd om sexförsäljning från prostitutionsgruppen i Malmö. De har bildat en ny enhet som heter FAST – försäljning av sexuelal tjänster.

I april kom socialsekreterare Niclas Olssons rapport- När prostitutionen flyttade in i vardagsrummet (pdf), som är en kartläggningen för att visa hur Internet används för att erbjuda/marknadsföra sexuella tjänster i Skåne/Öresundsregionen samt att ge en bild av ungdomars erfarenheter av och attityder till fenomenet.

Det finns mycket i rapporten som är intressant att ta del av, bl.a. erfarenheter om människohandel, gatuprostitution och unga människors attityder till att sälja sex m.m. Tyvärr har varken media eller politiker uppmärksammat den här rapporten så mycket som de borde ha gjort.

Kanske för att vi sexsäljare bemöts med respekt i den och för att vi själva har varit inkluderade i den. Eller är det för att den ger en bild av verkligheten och inte den fördomsfulla bilden som så många envist vill hålla sig fast vid? I den avslutande diskussionen i rapporten skriver Niclas Olsson:

”En av mina intentioner med kartläggningen var att utgå från ett brukarperspektiv som inte i första hand handlar om att alla vill ha hjälp utan att istället ta vara på de erfarenheter olika grupper och individer har som säljer sex. Erfarenheter som kan ligga till grund för utformningen av den hjälp de kvinnor som far illa i sexhandeln/prostitutionen kan antas behöva.

Min kartläggning har visat att det råder stor skepsis gentemot myndigheter i allmänhet hos de sexsäljande kvinnorna i undersökningen.

Kan man då inom socialtjänsten ram verkligen vara till hjälp för en så mångfacetterade grupp som sexsäljarna tycks vara? Det är svårt att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt och i undersökningen framgår det att långt ifrån alla i målgruppen vill ha hjälp.

En utgångspunkt som innebär att vi måste frångå föreställningen, om den nu har funnits, att alla prostituerade vill ha och skall ha en särskild sorts hjälp. Ett resonemang som bekräftas av en av de intervjuade sexsäljarna då hon uppger att myndigheter måste förstå att det faktiskt finns de som är nöjda med sin situation.

En intressant reflektion kring mötet mellan socialarbetare och sexsäljare gör Ljökjell (1994) i sin utvärdering av ett norskt projekt riktat till kvinnor med prostitutionserfarenhet. Han konstaterar att socialarbetarna redan från början påfört kvinnor en negativ och stigmatiserande rollidentitet som ”prostituerade”. Vidare hade de haft stereotypa uppfattningar om hur livet som prostituerad ser ut. Detta har enligt Ljökjell motverkat en öppen och förutsättningslös kommunikation mellan parterna och förhindrat utvecklingen av en dynamisk relation baserad på ömsesidighet. Det handlar om att kunna möta sexsäljande män och kvinnor där de befinner sig, om de vill och behöver det.”

Det finns mycket att läsa här om du inte vet så mycket om försäljning av sexuellatjänster. Här är lite länkar till inlägg som jag tycker är bra att läsa om du:

Det som är aktuellt idag i debatten om prostitution är Bodströms förslag som innebär i princip att han vill ta bort det juridiska beviset på att tvång måste förekomma i människohandel.

Hans förslag innebär att all försäljning av sexuella tjänster ska betraktas som slavhandel och som direkt konsekvens därmed betraktas som olagligt och straffas hårdare.

I slutet av februari fick vi för första gången ta del av hans tankar då han med sin bluffretorik återigen försökte framställa sig själv som den store beskyddaren för offer som är utsatta för sexuell människohandel. Jag skrev då ett öppet brev till Bodström och Markström. Jag har ännu inte fått något svar.

Nu ska han lägga ett förslag till justitieutskottet som de andra partierna kanske nappar på, ett förslag som verkligen skrämmer mig. Läs mer om detta i inläggen:

.

.
Andra bloggar om: , , , , , , , .
.
Bloggtoppen.se ...badge_intressant.png